En teori

Jag börjar misstänka att mitt mående blir sämre strax innan mens. Gjorde den kopplingen häromdagen efter en fruktansvärd vecka där jag hade ångest på helt nya nivåer. Ville i det närmaste klösa loss min hud för att komma bort från mig själv.

Jag hade ingen anledning till att vara så dålig som jag var. Det mesta börjar lösa sig bit för bit och jag har en plan för framtiden som inte känns helt orimlig. Sedan kom mensen och jag började fundera på om det kunde finnas något samband.

Jag har aldrig haft "humör-PMS" i större utsträckning än att jag varit lite småledsen och trött. Jag är mer typen med silikonbröst (lite svullna och hårda om vi säger så), kramper och kallsvettas av att det gjort ont. Däremot har jag flippat totalt när jag ätit minipiller. Bölat ögonen ur mig och haft ganska stor ångest.

Började googla lite för att se om ångest kunde bli värre vid PMS, vilket inte kändes helt orimligt eftersom det onekligen påverkar humöret och jag är lite "skör" i grunden.

Det jag hittade var något som kallas PMDD, vilket jag självklart känner igen mig i (som alltid med självdiagnoser). Lite info

Frågade Mr Gym om han märkt några sådana tendenser och han sa att han hade tänkt på det, men vi var väl bägge rätt eniga om att det har varit perioder där mitt grundmående varit så illa att eventuella cykler varit svåra att se.

Ska till en läkare inom gynekologi nu på torsdag av en ren slump. Ska passa på att prata med honom om det och om det finns möjlighet att få testa SSRI- preparat för att se om de hjälper. Har läst lite brittiska studier där man jämfört effekten av sådana och diverse naturläkemedel och tyvärr verkar de vara de mest effektiva. Jag äter exempelvis redan extra Omega- 3 och nattljusolja samt har slutat äta kolhydrater i större mängder, vilket är den första rekommendationen man gör. Jag har ingen smärta vid mens längre så delvis har det hjälpt men det verkar ju inte fungera på humöret.

Det är jobbigt om det är så, men som det är nu går det inte. Relationen till Mr Gym blir lidande eftersom jag på sätt och vis tappar begreppen om rättvisa och förnuft. Det är som en svart gardin dras ner och allt han säger är:

1. Elakt
2. Kränkande
3. Fördummande

Gick ingenom SMS och MSN för att se på historiken och försöka spåra mönster. Vilket inte är smickrande. Det är som att läsa en främlings texter. En främling som beter sig som en dåre. Mr Gym har tagit mycket stryk om man säger så.

Pratade idag med honom om just detta, att jag skulle aldrig klandra honom om han lämnade mig för att han inte orkade med mina humörsvängningar. Han sa att det är OK eftersom jag någonstans inte menade det jag höll på med men att det inte var kul alla dagar.

Det är i det här läget jag känner att jag kanske ska vara singel för resten av mitt liv. Eller iaf tills jag fixat huvudet så mycket att jag kan vara den där tjejen som inte behandlar sin partner som en påse skit. E1 sa dock något klokt när vi pratade om det idag, att jag ska se mig som något värdefullt som berikar hans liv och inte en cancersvulst som han gör allt för att bli av med.

Jag glömmer bort det den delen av relationen. De dagarna när jag faktiskt mår bra och kan visa den jag egentligen är och hur kär jag är i honom. Hur lycklig jag blir av honom. Hur fin han är och visa att jag ser allt jag gör för mig. Kunna byta fokus från att vara den där jävla kärringen som tar upp all plats i relationen och sprider ångest och ilska till att vara den som bara vill ligga och kramas utan att må dåligt.

Jag är faktiskt inte världens sämsta flickvän. Och det här är inte mitt fel.


Ska försöka komma ihåg det.