Hemma hos föräldrarna. Har det väldigt skönt, behöver inte tänka på något. Får mat, dryck och godis serverat.
Jag grubblar dock väldigt mycket över annat i livet. Framtid, barn, jobb, drömmar och så vidare. Startade ett företag i veckan, har specificerat det som "konsult inom friskvård" så jag kan vara PT, massör, kostrådgivare eller något annat jag kan vränga till under den titeln.
Relationsmässigt har jag nog gett upp lite. Visst jag är inte mina syskon, men ändå är det tre personer +30 som kommer hem till jul. Samtliga utan partner och barn. (Ingen har ens varit i en seriös relation som varat längre än 3-4 år.)
Det kanske är något med vår hemmiljö som gjort oss sådana, vem vet egentligen. Kanske är det bara slumpen.
Jag har iaf bestämt mig för att skaffa barn ensam och satsa på det jag tycker är viktigast just nu, skola, karriär och resor. A är en fantastisk person och jag älskar henne djupt men sakta kryper insikten fram. Vi är på väg åt så skilda håll att våra vägar inte ens löper i närheten av parallellt. Hon vet inte var hon vill, jag har ett slutmål. Jag vet vilka delsteg jag ska försöka mig på för att nå mitt mål, A famlar i mörkret.¨
Kan ibland tänka "men om hon träffar någon som är i samma skede och går vidare med den personen?", hur skulle det må mig att må/känna?
Svaret på det kan jag väl aldrig veta exakt innan en sådan situation uppstår men första tanken är självklart "Va' faaaanhaaan" men samtidigt tänker/känner jag "vad skönt, då kan de skaka rumpa nätterna igenom utan att bry sig om en morgondag, då kan de upptäcka saker jag redan blivit för fast i formen för och sedan kanske A finner den ro hon letar efter."
Självklart drömmer jag fortfarande om en framtid med A. Det kommer jag göra länge, hon är min knight in shining armor och kärlek som har förändrat min syn på min egen förmåga mest. Nu börjar det dock gå över i en mer resignerad fas, där jag helt enkelt inte orkar behöva bry mig om saker som inte rör min strävan.
Livet är märkligt och jag hoppas det fortsätter vara det. Just nu vill jag dock mest komma vidare och uppleva något annat än kärlekssorg.
lördag 22 december 2012
torsdag 13 december 2012
Det var då ett jävla bölande
Pratade med A idag om min frustration gällande mitt känsloliv.
Vi pratar, eller ja. Jag pratar. Jag har ett behov av att ventilera mig och hon är bra på att lyssna.
Vi har gjort en deal som innebär att vi pratar med varandra men vi ska inte träffas. Skulle jag ha henne i närheten skulle jag inte kunna släppa henne. Been down that road before. Känslorna går tyvärr inte att stänga av, även om jag hade önskat.
Åter till ämnet.
Just nu är mitt huvud som en malström. Jag kämpar med att känna mina känslor och jag har inte en jävla aning om vad jag håller på med. Tar fram min känslokarta och försöker sortera begreppen men jag känner mig som en aspie som ska lära mig le.
A har en teori som utgår från att jag inte respekterar mig själv och inte ger mig beröm för allt jag är. Istället sätter jag orimliga stenhårda krav på mig själv. Fast just nu tror jag det är ett sekundärt problem. Jag har blivit mycket mycket bättre på att se mina bra sidor och acceptera att jag alltid kommer synas/höras.
Däremot det här med att veta vad jag känner. Teorier har jag självklart.
Det här är känslor som BORDE vara aktuella:
1. Ledsen
2. Sorg
3. Maktlöshet
4. Vanmakt
5. Bitterhet
6. Ilska
7. Misstro
8. Hopplöshet
9. Svartsjuka
10. Ensamhet
Jag tycker det är rimligt att jag är ledsen, känner sorg, maktlöshet, vanmakt och bitterhet över situationen. Typ "vem fan har jag retat upp så illa att jag aldrig synkar min partners känslor!?"
Sedan kommer de komplexa känslorna som är mer irrationella och mer grundade i hjärnspöken. Ilskan mot A för att hon inte "skärper sig och biter ihop. Inse vi har det bra tillsammans. Snyt dig". Misstro som i "ja, fast handlar inte det här egentligen om att hon inte är kär i mig snarare än något annat?"
Hopplösheten i att återigen avsluta en relation. "Jag kommer aaaaldrig hitta någon att hålla i handen". Svartsjukan mot personer som kommer få ha A nära och den där personen som kanske kommer få ta den plats jag anser vara min.
Slutligen ensamheten. Den är nog den känsla jag är mest välbekant med. Nu när jag fått kontakt med en gammal gymnasiekompis har vi pratat en del om min upplevelse av gymnasiet och känslor jag hade då. Om jag kände mig hemma någonstans och mitt självklara svar var "nej, det gör jag aldrig".
Det är nog det svåraste med det här uppbrottet. Att jag fått känslan av "min människa på jorden" och insett vad det är jag vill ha...och sen snubbla på mållinjen.
Vi pratar, eller ja. Jag pratar. Jag har ett behov av att ventilera mig och hon är bra på att lyssna.
Vi har gjort en deal som innebär att vi pratar med varandra men vi ska inte träffas. Skulle jag ha henne i närheten skulle jag inte kunna släppa henne. Been down that road before. Känslorna går tyvärr inte att stänga av, även om jag hade önskat.
Åter till ämnet.
Just nu är mitt huvud som en malström. Jag kämpar med att känna mina känslor och jag har inte en jävla aning om vad jag håller på med. Tar fram min känslokarta och försöker sortera begreppen men jag känner mig som en aspie som ska lära mig le.
A har en teori som utgår från att jag inte respekterar mig själv och inte ger mig beröm för allt jag är. Istället sätter jag orimliga stenhårda krav på mig själv. Fast just nu tror jag det är ett sekundärt problem. Jag har blivit mycket mycket bättre på att se mina bra sidor och acceptera att jag alltid kommer synas/höras.
Däremot det här med att veta vad jag känner. Teorier har jag självklart.
Det här är känslor som BORDE vara aktuella:
1. Ledsen
2. Sorg
3. Maktlöshet
4. Vanmakt
5. Bitterhet
6. Ilska
7. Misstro
8. Hopplöshet
9. Svartsjuka
10. Ensamhet
Jag tycker det är rimligt att jag är ledsen, känner sorg, maktlöshet, vanmakt och bitterhet över situationen. Typ "vem fan har jag retat upp så illa att jag aldrig synkar min partners känslor!?"
Sedan kommer de komplexa känslorna som är mer irrationella och mer grundade i hjärnspöken. Ilskan mot A för att hon inte "skärper sig och biter ihop. Inse vi har det bra tillsammans. Snyt dig". Misstro som i "ja, fast handlar inte det här egentligen om att hon inte är kär i mig snarare än något annat?"
Hopplösheten i att återigen avsluta en relation. "Jag kommer aaaaldrig hitta någon att hålla i handen". Svartsjukan mot personer som kommer få ha A nära och den där personen som kanske kommer få ta den plats jag anser vara min.
Slutligen ensamheten. Den är nog den känsla jag är mest välbekant med. Nu när jag fått kontakt med en gammal gymnasiekompis har vi pratat en del om min upplevelse av gymnasiet och känslor jag hade då. Om jag kände mig hemma någonstans och mitt självklara svar var "nej, det gör jag aldrig".
Det är nog det svåraste med det här uppbrottet. Att jag fått känslan av "min människa på jorden" och insett vad det är jag vill ha...och sen snubbla på mållinjen.
onsdag 12 december 2012
Historian om mig
När jag var 19 år träffade jag min första pojkvän. Jag blev tillsammans med honom för att jag trodde jag skulle känna mig normal om jag hade en pojkvän.
Det gjorde jag inte.
Jag låtsades och försökte under 2,5 år. Jag lekte vuxen och ansvarsfull. Jag älskade honom men var aldrig kär.
När det tog slut försökte jag hitta självkänsla genom ögonen på andra. Jag hade sex utan att egentligen vara sugen men det fyllde ibland lite av den tomhet jag hade inom mig.
Sedan träffade jag F. Jag blev jättekär, mycket för att han älskade mig. För den jag var. Han blev som en trygghetsdrog. Plötsligt fanns det någon som tyckte jag dög. Som jag var. Jag försvann in i en bubbla av trygghet och närhet. Jag behövde ingen annan än honom.
Den dag han lämnade mig försvann all min trygghet och jag föll. Jag tappade helt fotfästet och kastade mig ut i ett liv som cirkulerade kring sprit, fester och sex. Då träffade jag E1. Hon var 21, jättekär och jag var inte på humör. Jag avfärdade henne, mig och framför allt oss. Jag ville och kunde inte ge mig av mig själv för jag var i en spiral av självhat. Allt jag gjorde bekräftade bara min bild av mig själv. Jag tog inte ansvar i och med att jag visste att jag var ansvarslös. Jag svek eftersom jag inte var att lita på. Jag sårade eftersom jag var en elak person.
E2 ville att jag skulle se det fina hos mig. Jag gjorde aldrig det.
Parallellt med E2 och mitt "av och på"- förhållande träffade jag enbart människor som ytterligare bekräftade att jag bara dög till sex och inget annat.
Året efter att jag och E2 slutligen skildes åt började jag gå i terapi. Då fick jag insikter om hur mycket min uppväxt påverkat vem jag är och hur mycket sorg jag har inom mig. Det ironiska i det hela är att sommaren -09 är den period jag festade som mest, mitt under all terapi. Det var som att jag visste varför jag gjorde som jag gjorde men inte visste hur jag skulle sluta. Min terapeuts kommentar när jag kom tillbaka efter semestern var "dags för dig att börja andas". Jag var så hårt uppskruvad att jag inte kunde sitta still även om jag ville.
Efter sommaren började dejta DJ's ex. Han var någon jag kunde hänga upp mig på. Rolig, snäll och impulsiv. Festandet fortsatte under hösten och in i mitt nya jobb som säljare. Hade små sammanbrott då och då men framför allt drev jag på mig själv. Jag försökte rädda DJ's ex, styra upp honom och få honom till någon jag ville ha. Till slut blev jag rasande och städade bort honom. Vet inte om ilskan var riktad mot mig själv eller mot honom egentligen.
Hade en flirt med en kund, soldaten. Inget seriöst och långvarigt men däremot något för mig att fokusera på. Ser jag tillbaka på mitt liv i det här skedet var det som om jag sökte efter någon att hänga upp mig på. Någon som gav mig ett utlopp för min energi.
Sommaren -10 träffade jag M. En person som jag idag inte riktigt vet hur jag ska förhålla mig till. Han gav mig mycket samtidigt som han sparkade ner mig i avgrundsdjupa hål. Även han var nog ett projekt. Jag skulle laga honom. Jag blev sjukskriven under vår tid tillsammans och ville ganska ofta dö. Han var inte personen som kunde hantera det om vi säger så.
Jag vet inte riktigt varför jag envisades med honom. Det var som om jag skulle bevisa något för mig själv utan att veta vad.
När det tog slut mellan oss ville jag vara själv. Jag ville slippa grubbla över någon annan. Samtidigt sjönk jag ner i självhat igen och misshandlade mig själv med hjälp av sex. Det tog bara några veckor innan jag var en passagerare på det tåget.
Min räddning blev A. Hon kom in i mitt liv precis när jag bestämt mig för att skita i allt som hette kärlek och golvade mig med just...kärlek. Hon stoppade självhatsspiralen bara genom att visa hur mycket hon uppskattade mig för den jag var. Hon reagerade och agerade på ett vis som gjorde att jag aldrig funderade eller tvekade över hennes känslor. Jag visste redan från början hur jag skulle tolka henne.
Det här året har varit jobbigt i och med hennes mående men jag har nog aldrig mått så bra i mig själv under en relation som jag gjort under den här. Jag har aldrig undrat eller tvekat över något utan allt har varit självklart och enkelt. Jag har inte haft något behov av att förändra eller rädda henne. Det har räckt med att "finnas till". Jag har känt ett stort lugn.
Nu tror jag dock att jag kanske ska försöka hålla i det lugnet även om hon inte är min längre. Det kanske är dags för mig att bara vara jag.
Det gjorde jag inte.
Jag låtsades och försökte under 2,5 år. Jag lekte vuxen och ansvarsfull. Jag älskade honom men var aldrig kär.
När det tog slut försökte jag hitta självkänsla genom ögonen på andra. Jag hade sex utan att egentligen vara sugen men det fyllde ibland lite av den tomhet jag hade inom mig.
Sedan träffade jag F. Jag blev jättekär, mycket för att han älskade mig. För den jag var. Han blev som en trygghetsdrog. Plötsligt fanns det någon som tyckte jag dög. Som jag var. Jag försvann in i en bubbla av trygghet och närhet. Jag behövde ingen annan än honom.
Den dag han lämnade mig försvann all min trygghet och jag föll. Jag tappade helt fotfästet och kastade mig ut i ett liv som cirkulerade kring sprit, fester och sex. Då träffade jag E1. Hon var 21, jättekär och jag var inte på humör. Jag avfärdade henne, mig och framför allt oss. Jag ville och kunde inte ge mig av mig själv för jag var i en spiral av självhat. Allt jag gjorde bekräftade bara min bild av mig själv. Jag tog inte ansvar i och med att jag visste att jag var ansvarslös. Jag svek eftersom jag inte var att lita på. Jag sårade eftersom jag var en elak person.
E2 ville att jag skulle se det fina hos mig. Jag gjorde aldrig det.
Parallellt med E2 och mitt "av och på"- förhållande träffade jag enbart människor som ytterligare bekräftade att jag bara dög till sex och inget annat.
Året efter att jag och E2 slutligen skildes åt började jag gå i terapi. Då fick jag insikter om hur mycket min uppväxt påverkat vem jag är och hur mycket sorg jag har inom mig. Det ironiska i det hela är att sommaren -09 är den period jag festade som mest, mitt under all terapi. Det var som att jag visste varför jag gjorde som jag gjorde men inte visste hur jag skulle sluta. Min terapeuts kommentar när jag kom tillbaka efter semestern var "dags för dig att börja andas". Jag var så hårt uppskruvad att jag inte kunde sitta still även om jag ville.
Efter sommaren började dejta DJ's ex. Han var någon jag kunde hänga upp mig på. Rolig, snäll och impulsiv. Festandet fortsatte under hösten och in i mitt nya jobb som säljare. Hade små sammanbrott då och då men framför allt drev jag på mig själv. Jag försökte rädda DJ's ex, styra upp honom och få honom till någon jag ville ha. Till slut blev jag rasande och städade bort honom. Vet inte om ilskan var riktad mot mig själv eller mot honom egentligen.
Hade en flirt med en kund, soldaten. Inget seriöst och långvarigt men däremot något för mig att fokusera på. Ser jag tillbaka på mitt liv i det här skedet var det som om jag sökte efter någon att hänga upp mig på. Någon som gav mig ett utlopp för min energi.
Sommaren -10 träffade jag M. En person som jag idag inte riktigt vet hur jag ska förhålla mig till. Han gav mig mycket samtidigt som han sparkade ner mig i avgrundsdjupa hål. Även han var nog ett projekt. Jag skulle laga honom. Jag blev sjukskriven under vår tid tillsammans och ville ganska ofta dö. Han var inte personen som kunde hantera det om vi säger så.
Jag vet inte riktigt varför jag envisades med honom. Det var som om jag skulle bevisa något för mig själv utan att veta vad.
När det tog slut mellan oss ville jag vara själv. Jag ville slippa grubbla över någon annan. Samtidigt sjönk jag ner i självhat igen och misshandlade mig själv med hjälp av sex. Det tog bara några veckor innan jag var en passagerare på det tåget.
Min räddning blev A. Hon kom in i mitt liv precis när jag bestämt mig för att skita i allt som hette kärlek och golvade mig med just...kärlek. Hon stoppade självhatsspiralen bara genom att visa hur mycket hon uppskattade mig för den jag var. Hon reagerade och agerade på ett vis som gjorde att jag aldrig funderade eller tvekade över hennes känslor. Jag visste redan från början hur jag skulle tolka henne.
Det här året har varit jobbigt i och med hennes mående men jag har nog aldrig mått så bra i mig själv under en relation som jag gjort under den här. Jag har aldrig undrat eller tvekat över något utan allt har varit självklart och enkelt. Jag har inte haft något behov av att förändra eller rädda henne. Det har räckt med att "finnas till". Jag har känt ett stort lugn.
Nu tror jag dock att jag kanske ska försöka hålla i det lugnet även om hon inte är min längre. Det kanske är dags för mig att bara vara jag.
tisdag 11 december 2012
Vad är det för fel med en paus då och då?!
En sak med livet jag verkligen inte gillar är att det aldrig kan flyta mer än en två månader i följd. Sedan sker något som sparkar av mig från the easy track.
Som nu.
Jag missade min deadline till ett examinationsseminarium med typ sju minuter. Därför fick jag hänga på rest-seminariet. Som jag kuggar.
Får jag komplettera? Nej.
Får jag en chans till? Nej.
Bedöms vi annorlunda än de som deltog vid ordinarie tillfället? Jajmän!
Nu riskerar jag att vara tvungen att vänta med nästa praktik tills hösten och därmed hamna efter en temrin. Skitskoj. NOT.
Förhoppningsvis lyckas jag få igenom min ansökan om undantag och får plugga nästa termin i enlighet med studieplanen.
Sedan är det slut mellan mig och flickvännen. På riktigt denna gång.
Vi har haft en bra höst men bit för bit har vi på varsitt håll insett att det inte funkar längre. Hon är inte i det fysiska och psykiska skick som krävs för att vara i en relation som ger någonting.
Det gör skitont och jag vet inte riktigt vilket ben jag ska stå på. Jag älskar henne och allt hon är och står för. Hon är en god, kärleksfull och empatisk individ som är vacker från insidan till utsidan. Jag vill helst av allt stoppa henne i fickan och behålla henne där tills hon kommit på fötter igen.
Just nu är jag i det läget att jag rationellt vet att jag behöver klippa banden. Emotionellt är det en annan sak. Allt jag vill är att hålla om henne och somna med hennes doft runt mig.
Jag väljer att sammanfatta det hela med att livet suger. Purjo.
Som nu.
Jag missade min deadline till ett examinationsseminarium med typ sju minuter. Därför fick jag hänga på rest-seminariet. Som jag kuggar.
Får jag komplettera? Nej.
Får jag en chans till? Nej.
Bedöms vi annorlunda än de som deltog vid ordinarie tillfället? Jajmän!
Nu riskerar jag att vara tvungen att vänta med nästa praktik tills hösten och därmed hamna efter en temrin. Skitskoj. NOT.
Förhoppningsvis lyckas jag få igenom min ansökan om undantag och får plugga nästa termin i enlighet med studieplanen.
Sedan är det slut mellan mig och flickvännen. På riktigt denna gång.
Vi har haft en bra höst men bit för bit har vi på varsitt håll insett att det inte funkar längre. Hon är inte i det fysiska och psykiska skick som krävs för att vara i en relation som ger någonting.
Det gör skitont och jag vet inte riktigt vilket ben jag ska stå på. Jag älskar henne och allt hon är och står för. Hon är en god, kärleksfull och empatisk individ som är vacker från insidan till utsidan. Jag vill helst av allt stoppa henne i fickan och behålla henne där tills hon kommit på fötter igen.
Just nu är jag i det läget att jag rationellt vet att jag behöver klippa banden. Emotionellt är det en annan sak. Allt jag vill är att hålla om henne och somna med hennes doft runt mig.
Jag väljer att sammanfatta det hela med att livet suger. Purjo.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)