Älskar när jag tittar på instuderingsfrågorna och tänker:
"Men...alltså...varför ska jag kunna det här? Och när har vi prata om det!?"
2 tentor kvar den här terminen, sen lov mellan 2/6 - 3/9.
Hell yeah.
måndag 23 april 2012
söndag 22 april 2012
En sammanfattning
Så, vad har hänt sen senast?
Jag och flickvännen har pratat. Och pratat. Och pratat. Och vi kommer faktiskt någonstans. Känns väldigt skönt och jag tar det en dag i taget. Som jag sagt förr, jag älskar henne och tror på oss. Det ger en bra början.
Skrev en omtenta i psykologi i torsdags. Inte bästa förutsättningarna iom känslotumultet med flickvännen och jag var övertygad om att det gick åt helvete. Hade inte ens hört talas om vissa begrepp som jag skulle "förklara" på tentan. Mailade läraren och förklarade läget med min ångest och frågade om hon hade någon plan för hur jag skulle gå till väga om jag kuggade tentan.
Till saken hör att jag inte får göra praktiken i termin 3 om jag inte har godkänt på samtliga tentor i termin 1 och 2 så ni förstår säkert min oro.
Läraren bad mig avvakta tills hon rättat tentorna och idag fick jag mail om att hon godkänt samtliga!!! YEY! Väldigt lättad.
Bra avrundning på en bra helg. Åkte till Säter i helgen för att umgås med F och H. På köpet fick jag mysa med katterna och hunden. Jag älskar verkligen djur och det är så bittert att jag är allergisk. Såg helt förjävlig ut på armarna efter att jag och hunden hade lekt, böldpest light liksom. För övrigt sov och åt jag mest...och gick på prommisar. En fantastisk gäst om jag får säga det själv. Tog ett par tuppisar på dagarna, varpå hunden tyckte jag var tråkig och kom och nosade mig i svanken med sin blöta kalla nos...det är kärlek det. <3
Imorgon är det skola igen. Mailade även läraren i sjukgymnastik om jag skulle kunna få lite hjälp att komma ikapp det jag missat under veckan som gått. Har varit så trött att jag mest sovit hela tiden. Inte fått något svar, men det visar sig antar jag.
Jag och flickvännen har pratat. Och pratat. Och pratat. Och vi kommer faktiskt någonstans. Känns väldigt skönt och jag tar det en dag i taget. Som jag sagt förr, jag älskar henne och tror på oss. Det ger en bra början.
Skrev en omtenta i psykologi i torsdags. Inte bästa förutsättningarna iom känslotumultet med flickvännen och jag var övertygad om att det gick åt helvete. Hade inte ens hört talas om vissa begrepp som jag skulle "förklara" på tentan. Mailade läraren och förklarade läget med min ångest och frågade om hon hade någon plan för hur jag skulle gå till väga om jag kuggade tentan.
Till saken hör att jag inte får göra praktiken i termin 3 om jag inte har godkänt på samtliga tentor i termin 1 och 2 så ni förstår säkert min oro.
Läraren bad mig avvakta tills hon rättat tentorna och idag fick jag mail om att hon godkänt samtliga!!! YEY! Väldigt lättad.
Bra avrundning på en bra helg. Åkte till Säter i helgen för att umgås med F och H. På köpet fick jag mysa med katterna och hunden. Jag älskar verkligen djur och det är så bittert att jag är allergisk. Såg helt förjävlig ut på armarna efter att jag och hunden hade lekt, böldpest light liksom. För övrigt sov och åt jag mest...och gick på prommisar. En fantastisk gäst om jag får säga det själv. Tog ett par tuppisar på dagarna, varpå hunden tyckte jag var tråkig och kom och nosade mig i svanken med sin blöta kalla nos...det är kärlek det. <3
Imorgon är det skola igen. Mailade även läraren i sjukgymnastik om jag skulle kunna få lite hjälp att komma ikapp det jag missat under veckan som gått. Har varit så trött att jag mest sovit hela tiden. Inte fått något svar, men det visar sig antar jag.
tisdag 17 april 2012
Avtal
Så.
Nu har jag pratat med E1.
Jag har lovat att inte dejta någon på ett år, från och med idag.
(sen får jag ligga med 20-åriga tjejer om det bara är för att ligga)
Punkt.
Nu har jag pratat med E1.
Jag har lovat att inte dejta någon på ett år, från och med idag.
(sen får jag ligga med 20-åriga tjejer om det bara är för att ligga)
Punkt.
För att inte bli galen
Aktiverar mig så gott det går.
Försöker plugga till omtentan på torsdag. Går sisådär.
Surfar på nätet, läser bloggar, hänger på QX, planerar resor....
Ska åka till F med familj i helgen. Ska klappa vovve och tvinga F att springa med mig.
Ni vet det jag berättade om att G bjöd in mig till London? Jag frågade nyss om han var ledig i juni. Får se, det kanske blir något mer att se fram emot.
Just nu vill jag bara att hon ska komma hit, be om ursäkt över att hon är elak och fatta att det var planerat att vara vi.
Försöker plugga till omtentan på torsdag. Går sisådär.
Surfar på nätet, läser bloggar, hänger på QX, planerar resor....
Ska åka till F med familj i helgen. Ska klappa vovve och tvinga F att springa med mig.
Ni vet det jag berättade om att G bjöd in mig till London? Jag frågade nyss om han var ledig i juni. Får se, det kanske blir något mer att se fram emot.
Just nu vill jag bara att hon ska komma hit, be om ursäkt över att hon är elak och fatta att det var planerat att vara vi.
måndag 16 april 2012
Saker
Tömmer skåp och lådor på hennes saker.
Kan vara tacksam över att jag bölar så mkt. Känner iaf inte doften av hennes parfym.
Kan vara tacksam över att jag bölar så mkt. Känner iaf inte doften av hennes parfym.
Att komma till klarhet
Fikade med C idag. Ventilerade vad som hänt med flickvännen och hon sa till slut:
"Om hon alltid söker och finner skäl till att ni ska göra slut, har ni haft någon chans från början?"
Och nej. Vi har nog inte haft det.
Jag tänkte ge henne två veckor att samla sig och lugna ner sig...men jag inser bit för bit att jag aldrig haft henne. Jag har hållit henne kvar med/mot hennes vilja för att jag trott på oss. Hon har aldrig trott på sig själv och därigenom aldrig trott på oss.
Det gör ont och det känns som om jag blivit lurad. Själva lögnen har jag skapat själv. När jag äntligen träffat någon som jag föll handlöst för blev jag så blind inför verkligheten att jag missade att enkelheten bara fanns på min sida. För henne innebar "vi" ytterligare belastning, ytterligare krav och en känsla av att bli kvävd.
Jag har aldrig ställt krav, jag har aldrig förväntat mig stordåd och jag har varit tacksam för det jag fått. Det känns så bittert och orättvist när jag tänker på hur historien om oss kommer framstå i vissa berättelser. Jag kommer vara någon kravlös needy dörrmatta.
Jag älskar henne ofantligt mycket. Tyvärr.
"Om hon alltid söker och finner skäl till att ni ska göra slut, har ni haft någon chans från början?"
Och nej. Vi har nog inte haft det.
Jag tänkte ge henne två veckor att samla sig och lugna ner sig...men jag inser bit för bit att jag aldrig haft henne. Jag har hållit henne kvar med/mot hennes vilja för att jag trott på oss. Hon har aldrig trott på sig själv och därigenom aldrig trott på oss.
Det gör ont och det känns som om jag blivit lurad. Själva lögnen har jag skapat själv. När jag äntligen träffat någon som jag föll handlöst för blev jag så blind inför verkligheten att jag missade att enkelheten bara fanns på min sida. För henne innebar "vi" ytterligare belastning, ytterligare krav och en känsla av att bli kvävd.
Jag har aldrig ställt krav, jag har aldrig förväntat mig stordåd och jag har varit tacksam för det jag fått. Det känns så bittert och orättvist när jag tänker på hur historien om oss kommer framstå i vissa berättelser. Jag kommer vara någon kravlös needy dörrmatta.
Jag älskar henne ofantligt mycket. Tyvärr.
Det förflutna
Lyssnar på "gammal" musik. Musik från förr that is.
Musik från gymnasiet, musik från Sundsvall och musik som jag alltid återkommer till.
Jag tänker mycket just nu. Reflekterar över val jag gjort, beslut jag inte vågat fatta, var jag vill och vad jag är mest rädd för.
Just nu är det mycket av det förflutna som känns förlorat. En känsla jag saknar och inte vet var jag ska hitta. Känslan av att gå hem i gryningen en sommarmorgon, barfota, cigg i handen och bara vara.
Jag är alltid på väg någonstans. Det är en del av mig. Det är därför jag kommit dit jag är både i positiv och negativ bemärkelse. I positiv bemärkelse så innebär det att jag sällan ger upp, jag byter bara riktning. Det negativa är att jag sällan känner efter och tänker på vad jag gör.
Jag uppmuntras ofta att leva mer i nuet. Och tro mig. Jag försöker. Det är som om jag kör i 90 på treans växel när alla andra kör i 50. Jag står bredvid och tokvarvar och försöker låta bli att hetsa. Jag blir nog minst lika stressad som de jag försöker låta bli att hetsa.
Jag har inget tålamod. Eller jo, det har jag. Om det handlar om barn eller djur. Vuxna människor blir jag dock galen på. Det handlar om min oförmåga att se gråskalan, min värld är tydligen alldeles för svart/vit har jag fått höra. Jag måste lära mig respektera att människor vill tänka efter och fatta beslut i lugn och ro.
ZzzzzzzZZZZzzz säger jag bara. Blunda och hoppa, du når alltid marken...allt hänger på hur du tacklar landningen.
Och ja jag vet att jag inte är den bästa rådgivaren i det här läget. Min ångest är ett tecken på att jag inte gör rätt för att citera mitt charmiga ex. (sen att han var för dum för att ha ångest är en annan sak)
Visst det är en poäng MEN jag tror jag mest behöver något att rikta min energi mot. Något som tar bort min överskottsenergi och mentalt tröttar ut mig.
Musik från gymnasiet, musik från Sundsvall och musik som jag alltid återkommer till.
Jag tänker mycket just nu. Reflekterar över val jag gjort, beslut jag inte vågat fatta, var jag vill och vad jag är mest rädd för.
Just nu är det mycket av det förflutna som känns förlorat. En känsla jag saknar och inte vet var jag ska hitta. Känslan av att gå hem i gryningen en sommarmorgon, barfota, cigg i handen och bara vara.
Jag är alltid på väg någonstans. Det är en del av mig. Det är därför jag kommit dit jag är både i positiv och negativ bemärkelse. I positiv bemärkelse så innebär det att jag sällan ger upp, jag byter bara riktning. Det negativa är att jag sällan känner efter och tänker på vad jag gör.
Jag uppmuntras ofta att leva mer i nuet. Och tro mig. Jag försöker. Det är som om jag kör i 90 på treans växel när alla andra kör i 50. Jag står bredvid och tokvarvar och försöker låta bli att hetsa. Jag blir nog minst lika stressad som de jag försöker låta bli att hetsa.
Jag har inget tålamod. Eller jo, det har jag. Om det handlar om barn eller djur. Vuxna människor blir jag dock galen på. Det handlar om min oförmåga att se gråskalan, min värld är tydligen alldeles för svart/vit har jag fått höra. Jag måste lära mig respektera att människor vill tänka efter och fatta beslut i lugn och ro.
ZzzzzzzZZZZzzz säger jag bara. Blunda och hoppa, du når alltid marken...allt hänger på hur du tacklar landningen.
Och ja jag vet att jag inte är den bästa rådgivaren i det här läget. Min ångest är ett tecken på att jag inte gör rätt för att citera mitt charmiga ex. (sen att han var för dum för att ha ångest är en annan sak)
Visst det är en poäng MEN jag tror jag mest behöver något att rikta min energi mot. Något som tar bort min överskottsenergi och mentalt tröttar ut mig.
Islands & shores
who’s looking out for this love
who’s looking out for us
things are gonna be so hard on you,
no matter what they say
you’re gonna need some purpose,
when standing in harm’s way
you won’t let anybody tell you what to do
sometimes I think that’s exactly what you ought to
in a world where everyone is an island
I find myself there waiting at the shore
someplace to stand,
someplace to fall,
a place to call our own
I am getting ready to depend
Lyssnade mkt på den i oktober/november.
who’s looking out for us
things are gonna be so hard on you,
no matter what they say
you’re gonna need some purpose,
when standing in harm’s way
you won’t let anybody tell you what to do
sometimes I think that’s exactly what you ought to
in a world where everyone is an island
I find myself there waiting at the shore
someplace to stand,
someplace to fall,
a place to call our own
I am getting ready to depend
Lyssnade mkt på den i oktober/november.
söndag 15 april 2012
Skivan som sammanfattar det mesta
Alla jävla fester. Hela -99 och halva -00.
Jag har nog aldrig varit lika lycklig som då. Det var innan livet kom ikapp och jag började göra mig själv illa.
Vilka minnen
Pratade med kollegan och hon påpekade att Heaven var en ordentlig köttmarknad...vilket får mig att minnas första gången jag hånglade på krogen.
Stekare. Backslick. Från typ Märsta eller något annat sexigt. (det var bara förortsungar på Heaven)
Jag minns också mitt våldsamma porrhångel på Kicki's.
Vid den här tidpunkten hade jag oftast på mig kläder som var lite tightare än tightast...
Stekare. Backslick. Från typ Märsta eller något annat sexigt. (det var bara förortsungar på Heaven)
Jag minns också mitt våldsamma porrhångel på Kicki's.
Vid den här tidpunkten hade jag oftast på mig kläder som var lite tightare än tightast...
Ungdomskärlek
På min fejja har jag några grabbar som jag hängde mycket med i gymnasiet.
Historien börjar med att min kompis träffade en kille på "Heaven". Jag blev därigenom introducerad till hans kompisgäng. Vid den här tiden ca 1999 var jag en förvirrad oskuld som knappt visste vad som var upp och ner på en kille. Att jag sen skulle visa mig vara bi fanns inte på kartan.
(för er som inte levde i Stockholm vid den här tiden så var Heaven ett uteställe för småglin med tre dansgolv, techno, schlager och r'n'b)
I det här gänget fanns två hetingar, dels J som var äldre (hela TJUGOTRE år gammal), snygg kropp och världens raraste. Sedan var det G, blyg, söt och rar. Min kompis försökte få mig att hooka med bägge...men jag mitt lilla våp hånglar istället med N, Js mindre intressanta lillebror. Snacka om att min devis "kräsen blir utan" började a long time ago.
J har åldrats med mindre behag, fick en chock när jag såg honom. Ser verkligen ut som den kock han är...lite rund så där. G är mer...som förr, fast inte lika söt som jag mindes honom.
Det är konstigt att åldras. Kan ibland undra vad som hade hänt om jag vågat mer med G. Vi höll hand och grejer men sen blev jag för feg. Kompisens pojkvän var dessutom väääldigt snabb med att retas och jag var jätteblyg.
Hade jag hookat med ngn som G hade jag inte träffat L och mitt liv hade tagit en vida skild bana. Jag ångrar egentligen inget, jag är mest ledsen över de tråkiga misstag jag gjort. Misstag som idag lämnat sådana ärr att jag har svårt att känna mig älskad och sedd.
Viktigast av allt är dock att utan L hade jag aldrig lärt känna mina fina fina vänner. Vänner som jag älskar och verkligen betyder något för.
Skälet till att jag kom in på G var att han reser mkt och skrev en status om detta. Jag erbjöd mig att vara sällskap mot betalning. (ja, det låter vääääldigt fel men ni fattar) Han erbjöd mig att hälsa på i London och jag blir faktiskt sugen. Aldrig varit där och nya vänner är alltid skoj!
Historien börjar med att min kompis träffade en kille på "Heaven". Jag blev därigenom introducerad till hans kompisgäng. Vid den här tiden ca 1999 var jag en förvirrad oskuld som knappt visste vad som var upp och ner på en kille. Att jag sen skulle visa mig vara bi fanns inte på kartan.
(för er som inte levde i Stockholm vid den här tiden så var Heaven ett uteställe för småglin med tre dansgolv, techno, schlager och r'n'b)
I det här gänget fanns två hetingar, dels J som var äldre (hela TJUGOTRE år gammal), snygg kropp och världens raraste. Sedan var det G, blyg, söt och rar. Min kompis försökte få mig att hooka med bägge...men jag mitt lilla våp hånglar istället med N, Js mindre intressanta lillebror. Snacka om att min devis "kräsen blir utan" började a long time ago.
J har åldrats med mindre behag, fick en chock när jag såg honom. Ser verkligen ut som den kock han är...lite rund så där. G är mer...som förr, fast inte lika söt som jag mindes honom.
Det är konstigt att åldras. Kan ibland undra vad som hade hänt om jag vågat mer med G. Vi höll hand och grejer men sen blev jag för feg. Kompisens pojkvän var dessutom väääldigt snabb med att retas och jag var jätteblyg.
Hade jag hookat med ngn som G hade jag inte träffat L och mitt liv hade tagit en vida skild bana. Jag ångrar egentligen inget, jag är mest ledsen över de tråkiga misstag jag gjort. Misstag som idag lämnat sådana ärr att jag har svårt att känna mig älskad och sedd.
Viktigast av allt är dock att utan L hade jag aldrig lärt känna mina fina fina vänner. Vänner som jag älskar och verkligen betyder något för.
Skälet till att jag kom in på G var att han reser mkt och skrev en status om detta. Jag erbjöd mig att vara sällskap mot betalning. (ja, det låter vääääldigt fel men ni fattar) Han erbjöd mig att hälsa på i London och jag blir faktiskt sugen. Aldrig varit där och nya vänner är alltid skoj!
lördag 14 april 2012
Snö, slask och matchande humör
Hade svårt att somna igår. Var trött men hade många tankar.
Lite för sent bestämde jag mig för att ta atarax för att kunna hinna sova något innan klockan ringde.
Till saken hör att min mobil bara tar laddning om den är avstängd, så jag stängde av den "ett tag" strax efter att jag tagit medicinen. Var lite osäker om batteriet skulle räcka annars.
Jag vaknar 0536...en minut efter att klockan skulle ha ringt om jag satt på telefonen igen. Självklart hade jag tvärslocknat och sovit som en gris. Rena rama turen att jag vaknade av mig själv. Har som bekant försovit mig ett flertal helger under hösten...inte OK!
Jag tror jag har landat lite i situationen och det börjar sjunka in. Och det känns bra. Bra kanske är en överdrift, men det känns som om vi kommer klara det här. Det kommer kräva en del av mig, eftersom jag får "tygla mig" lite men samtidigt får jag se till att byta fokus. Lägga energi på vänner, skola och träning. En plan börjar ta form!
Jag analyserar väldigt mycket just nu. Det är jättebra. Planen är att börja sätta ut medicinen nästa vår och då krävs det att jag har hunnit funderat över vad det är som är orsaken till min ångest och vad jag omedvetet gör för att hela tiden bibehålla den.
Livet är omväxlande och ovanpå allt mår jag bra nu.
Lite för sent bestämde jag mig för att ta atarax för att kunna hinna sova något innan klockan ringde.
Till saken hör att min mobil bara tar laddning om den är avstängd, så jag stängde av den "ett tag" strax efter att jag tagit medicinen. Var lite osäker om batteriet skulle räcka annars.
Jag vaknar 0536...en minut efter att klockan skulle ha ringt om jag satt på telefonen igen. Självklart hade jag tvärslocknat och sovit som en gris. Rena rama turen att jag vaknade av mig själv. Har som bekant försovit mig ett flertal helger under hösten...inte OK!
Jag tror jag har landat lite i situationen och det börjar sjunka in. Och det känns bra. Bra kanske är en överdrift, men det känns som om vi kommer klara det här. Det kommer kräva en del av mig, eftersom jag får "tygla mig" lite men samtidigt får jag se till att byta fokus. Lägga energi på vänner, skola och träning. En plan börjar ta form!
Jag analyserar väldigt mycket just nu. Det är jättebra. Planen är att börja sätta ut medicinen nästa vår och då krävs det att jag har hunnit funderat över vad det är som är orsaken till min ångest och vad jag omedvetet gör för att hela tiden bibehålla den.
Livet är omväxlande och ovanpå allt mår jag bra nu.
fredag 13 april 2012
Egoism och behov
Var går egentligen gränsen för vad man kan begära av en annan människa?
Jag har tänkt en del på det idag, efter ett samtal med flickvännen.
Hon är av den åsikten att hon inte kan sätta sina egna behov främst och fortfarande vara kvar i vår relation. Hon upplever det som om hon är egoistisk.
Är hon verkligen det?
Som jag ser det visar hon sina behov, vilket snarare fördjupar relationen än ger en maktförskjutning. Hon vågar berätta att hon mår så pass dåligt just nu att hon inte klarar av att vara den "goda" flickvännen. Att berätta om de mörka känslorna och tankarna, kan det vara egoistiskt? Finns det en gräns för ärlighet i en relation på det planet?
Kärleken till mig är oförändrad, däremot är förmågan att ge och ta emot kärlek begränsad/obefintlig.
Självklart förstår jag att hon ser det som en egoistisk gärning om hon känner så och samtidigt begär att jag ska stanna i relationen. Hon måste förhålla sig till sitt samvete, eftersom det här är ett big no no att inte uppskatta sin partner.
Men är det inte min känsla inför hennes begäran som definierar huruvida det är en självisk begäran eller ej? Jag ges valet att stanna och hoppas känslan går över för hennes del eller lämna henne för att inte riskera något. Jag vet om riskerna helt enkelt.
Jag väljer att inte se det som egoistiskt. För jag tror på oss. Varför vet jag inte riktigt, men jag har haft den känslan sen första kvällen. Det här är hon jag ska vara med och jag skiter i vad omständigheterna skapar för hinder just nu. Vi har ett helt liv att kompensera med.
Jag har tänkt en del på det idag, efter ett samtal med flickvännen.
Hon är av den åsikten att hon inte kan sätta sina egna behov främst och fortfarande vara kvar i vår relation. Hon upplever det som om hon är egoistisk.
Är hon verkligen det?
Som jag ser det visar hon sina behov, vilket snarare fördjupar relationen än ger en maktförskjutning. Hon vågar berätta att hon mår så pass dåligt just nu att hon inte klarar av att vara den "goda" flickvännen. Att berätta om de mörka känslorna och tankarna, kan det vara egoistiskt? Finns det en gräns för ärlighet i en relation på det planet?
Kärleken till mig är oförändrad, däremot är förmågan att ge och ta emot kärlek begränsad/obefintlig.
Självklart förstår jag att hon ser det som en egoistisk gärning om hon känner så och samtidigt begär att jag ska stanna i relationen. Hon måste förhålla sig till sitt samvete, eftersom det här är ett big no no att inte uppskatta sin partner.
Men är det inte min känsla inför hennes begäran som definierar huruvida det är en självisk begäran eller ej? Jag ges valet att stanna och hoppas känslan går över för hennes del eller lämna henne för att inte riskera något. Jag vet om riskerna helt enkelt.
Jag väljer att inte se det som egoistiskt. För jag tror på oss. Varför vet jag inte riktigt, men jag har haft den känslan sen första kvällen. Det här är hon jag ska vara med och jag skiter i vad omständigheterna skapar för hinder just nu. Vi har ett helt liv att kompensera med.
torsdag 12 april 2012
Utlåtande
Sa tidigare att jag skulle börja förkovra mig i lesbisk kultur. Har arbetat på rätt bra ändå och sett följande:
En sevärd serie med flator är Lip Service
Älskar dialekterna och känner igen mig i Frankie. Lite väl mycket, får lite ångest av sexscenerna som inkluderar henne. Ger den 3 meloner av 5 möjliga.
Klassikern The Children's Hour var en vacker film och den mest framträdande manliga rollen var väldigt progressiv för sin tid, vilket jag fann fascinerande. Inget jag ser om men helt klart sevärd, 3 meloner av 5 möjliga.
(flickvännen är min side-kick i min resa in i det depraverade lesbiska kulturarvet)
Vi har börjat se Tipping the Velvet, en miniserie på tre delar. Tyvärr är jag rätt besviken, boken var lite erotisk medan första avsnittet av serien mer känns som ett dr Quinn-avsnitt.
Lost girl gillar jag däremot, lite fantasy, lite naket, lite homoerotiskt och inte alltför komplicerad handling.
Har beställt tre böcker som jag tänkt läsa nu men inser att det troligen först kommer bli av i Alicante (mitt fokus är som det är):
* Rubyfruit jungle (rekommendation från flickvännen)
* Desert of the heart - klassiker som jag förstått det
* Slutligen blev det Girl meets boy
En sevärd serie med flator är Lip Service
Älskar dialekterna och känner igen mig i Frankie. Lite väl mycket, får lite ångest av sexscenerna som inkluderar henne. Ger den 3 meloner av 5 möjliga.
Klassikern The Children's Hour var en vacker film och den mest framträdande manliga rollen var väldigt progressiv för sin tid, vilket jag fann fascinerande. Inget jag ser om men helt klart sevärd, 3 meloner av 5 möjliga.
(flickvännen är min side-kick i min resa in i det depraverade lesbiska kulturarvet)
Vi har börjat se Tipping the Velvet, en miniserie på tre delar. Tyvärr är jag rätt besviken, boken var lite erotisk medan första avsnittet av serien mer känns som ett dr Quinn-avsnitt.
Lost girl gillar jag däremot, lite fantasy, lite naket, lite homoerotiskt och inte alltför komplicerad handling.
Har beställt tre böcker som jag tänkt läsa nu men inser att det troligen först kommer bli av i Alicante (mitt fokus är som det är):
* Rubyfruit jungle (rekommendation från flickvännen)
* Desert of the heart - klassiker som jag förstått det
* Slutligen blev det Girl meets boy
Att balansera
Var hemma hos min fd kollega igår. Vi drack fantastiskt fint vin och diskuterade relationer, våra styrkor, våra svagheter och vår förmåga att veta vad vi känner.
Jag har lovat mig själv att verkligen försöka erkänna för mig själv vad jag känner. I stort och i smått. Vilket är skitsvårt. Jag har så länge jag varit medveten haft en speciell strategi för att hantera känslor jag inte förstått/orkat med/accepterat. Tänk dig att du sväljer känsla. Verkligen sväljer. Som en tugga mat. Då upphör du känna.. Sedan öppnar du en dörr, stoppar in känslan och stänger dörren. Nu finns den inte längre.
Senaste veckorna har min älskade tjej mått skitdåligt. De gånger vi tänkt ses har ofta blivit inställda på grund av att hon helt enkelt inte orkat.
Som jag skrev tidigare så blir detta en kamp mellan mitt rationella jag som säger "hon mår jättedåligt, klart hon inte ska behöva släpa sig ut" och mitt emotionella jag "men jag vill vara med henne jämt, varför vill hon inte vara med mig?"
Mycket processande har pågått. Jag har kommit fram till följande små steg:
* Jag är en hönsmamma när det gäller de som står mig närmast. När det gäller flickvännen är det dock ÄNNU värre. Jag och DJ skämtade om det idag och fann vissa likheter på det dramatiska planet. Får vi inte tag på vår partner under vissa omständigheter "vet" vi att det troligen handlar om mord, överfall, fängelse, sjukdom osv.
Jag har liksom inte förstått hur hönsig jag är eftersom det är en egenskap mamma besitter. Alltså är det en dålig egenskap som ska arbetas bort. Utöver det hade jag en enorm fantasi som barn och skrämde allt som oftast upp mig själv, vilket troligen gjorde att jag av ren överlevnadsinstinkt kopplade ur systemet för att inte ge mig själv en stroke innan 10- årsålder.
* Jag har ett enormt bekräftelsebehov. Jag är livrädd att hon ska lämna mig. Varje tecken jag får på att hon börjar tröttna sätter igång en negativ känslospiral där allt bara snurrar snabbare och snabbare. Sen att hon inte alls har börjat tröttna utan bara mår dåligt förstår mitt rationella jag, men det emotionella ser det hon vill se.
* I en relation där båda parterna står på instabil grund krävs det fingertoppskänsla. Jag är en drömmare, jag vill måla upp bilder av framtiden med stora dramatiska drag. Alltid varit sådan. Jag lever hellre i ett fluffigt moln än ägnar mig åt diskbänksrealism. Flickvännen är dels orolig att jag ska bli besviken för att hon just nu inte orkar drömma men även att jag ska tvinga med henne i mina drömmar.
Hur gör man i det läget? Vem har rätt? Har jag rätt att förvänta mig att hon ska orka lyssna på mina visioner om en bilsemester i USA, eller är det hennes önskan om att inte prata om större äventyr än shoppingturen på Hemköp som ska få bestämma nivån?
Jag tror att hemligheten som vanligt ligger i att kunna prata om det. Jag måste visa att jag förstår hennes känslor, samtidigt som hon måste visa förståelse för mina behov.
Att jag börjar må bra och har energi är inget dåligt. För någon av oss. Att hon inte orkar lika mycket som jag är bara bra för mig. Jag behöver lära mig att växla ner och inte dundra in i nya projekt hela tiden. (även om jag ÄLSKAR att göra det...så kanske flickvännen har en poäng i att jag behöver ägna mig åt kontemplation emellanåt.)
Jag har lovat mig själv att verkligen försöka erkänna för mig själv vad jag känner. I stort och i smått. Vilket är skitsvårt. Jag har så länge jag varit medveten haft en speciell strategi för att hantera känslor jag inte förstått/orkat med/accepterat. Tänk dig att du sväljer känsla. Verkligen sväljer. Som en tugga mat. Då upphör du känna.. Sedan öppnar du en dörr, stoppar in känslan och stänger dörren. Nu finns den inte längre.
Senaste veckorna har min älskade tjej mått skitdåligt. De gånger vi tänkt ses har ofta blivit inställda på grund av att hon helt enkelt inte orkat.
Som jag skrev tidigare så blir detta en kamp mellan mitt rationella jag som säger "hon mår jättedåligt, klart hon inte ska behöva släpa sig ut" och mitt emotionella jag "men jag vill vara med henne jämt, varför vill hon inte vara med mig?"
Mycket processande har pågått. Jag har kommit fram till följande små steg:
* Jag är en hönsmamma när det gäller de som står mig närmast. När det gäller flickvännen är det dock ÄNNU värre. Jag och DJ skämtade om det idag och fann vissa likheter på det dramatiska planet. Får vi inte tag på vår partner under vissa omständigheter "vet" vi att det troligen handlar om mord, överfall, fängelse, sjukdom osv.
Jag har liksom inte förstått hur hönsig jag är eftersom det är en egenskap mamma besitter. Alltså är det en dålig egenskap som ska arbetas bort. Utöver det hade jag en enorm fantasi som barn och skrämde allt som oftast upp mig själv, vilket troligen gjorde att jag av ren överlevnadsinstinkt kopplade ur systemet för att inte ge mig själv en stroke innan 10- årsålder.
* Jag har ett enormt bekräftelsebehov. Jag är livrädd att hon ska lämna mig. Varje tecken jag får på att hon börjar tröttna sätter igång en negativ känslospiral där allt bara snurrar snabbare och snabbare. Sen att hon inte alls har börjat tröttna utan bara mår dåligt förstår mitt rationella jag, men det emotionella ser det hon vill se.
* I en relation där båda parterna står på instabil grund krävs det fingertoppskänsla. Jag är en drömmare, jag vill måla upp bilder av framtiden med stora dramatiska drag. Alltid varit sådan. Jag lever hellre i ett fluffigt moln än ägnar mig åt diskbänksrealism. Flickvännen är dels orolig att jag ska bli besviken för att hon just nu inte orkar drömma men även att jag ska tvinga med henne i mina drömmar.
Hur gör man i det läget? Vem har rätt? Har jag rätt att förvänta mig att hon ska orka lyssna på mina visioner om en bilsemester i USA, eller är det hennes önskan om att inte prata om större äventyr än shoppingturen på Hemköp som ska få bestämma nivån?
Jag tror att hemligheten som vanligt ligger i att kunna prata om det. Jag måste visa att jag förstår hennes känslor, samtidigt som hon måste visa förståelse för mina behov.
Att jag börjar må bra och har energi är inget dåligt. För någon av oss. Att hon inte orkar lika mycket som jag är bara bra för mig. Jag behöver lära mig att växla ner och inte dundra in i nya projekt hela tiden. (även om jag ÄLSKAR att göra det...så kanske flickvännen har en poäng i att jag behöver ägna mig åt kontemplation emellanåt.)
söndag 8 april 2012
Jag är lycklig
Faktiskt.
Måste påminna mig om det ibland.
Har haft svackor de senaste dagarna. Varit ledsen och arg utan att förstå varför.
Mycket av min terapi har handlat om att lära mig förstå mina egna känslor. Problemet med det är att jag inte vet vilka känslor jag har. Allt är som en sörja där jag antingen är ledsen eller förbannad. Ja om jag inte är glad och nöjd förstås.
I skottlinjen för detta hamnar flickvännen. Inte helt obekant för er som följt mig genom åren. Den gången jag blir utåtagerande är när jag har en partner. De får ta ALLT. Men jag vill inte göra så mot henne. Hon är den jag vill vara med så jag måste verkligen komma på vad det är som gör att det blir så.
Funderade lite igår och idag. Vet inte riktigt om jag kommer på något men jag tror det handlar om att våga behöva och våga säga vilka behoven är.
Scenario 1
Flickvän avbokar i sista stund för hon måste hjälpa en kompis.
Jag mentalt = MEN NEEEEEEEEJ JAG VILL JU VARA MED DIG DUMMA DUMMA DU!!!! *ligger på marken, sparkar och skriker*
Jag verbalt och rationellt = Ah, sådant händer. Hoppas vi kan ses snart!
Scenario 2
Klasskompis glömmer bort att vi skulle plugga ihop.
Jag mentalt = MEN FÖR I HELVETE HUR JÄVLA SVÅRT SKA DET VARA!?!?!
Jag verbalt och rationellt = Ah, ingen fara. Jag pluggade själv.
Sen finns det väl triljoner scenarion som är likvärdiga. Självklart ska känslor och reaktioner sållas genom ett skikt av rationalitet också. Jag menar, jag förstår att folk glömmer bort och att planer ändras men det är som att mina känslor vägrar acceptera det.
Känslorna jobbar mer med "Fuck you. Alla hatar dig. Och du luktar illa"
Hur får jag känslorna att acceptera det jag rationellt sett förstår?
Måste påminna mig om det ibland.
Har haft svackor de senaste dagarna. Varit ledsen och arg utan att förstå varför.
Mycket av min terapi har handlat om att lära mig förstå mina egna känslor. Problemet med det är att jag inte vet vilka känslor jag har. Allt är som en sörja där jag antingen är ledsen eller förbannad. Ja om jag inte är glad och nöjd förstås.
I skottlinjen för detta hamnar flickvännen. Inte helt obekant för er som följt mig genom åren. Den gången jag blir utåtagerande är när jag har en partner. De får ta ALLT. Men jag vill inte göra så mot henne. Hon är den jag vill vara med så jag måste verkligen komma på vad det är som gör att det blir så.
Funderade lite igår och idag. Vet inte riktigt om jag kommer på något men jag tror det handlar om att våga behöva och våga säga vilka behoven är.
Scenario 1
Flickvän avbokar i sista stund för hon måste hjälpa en kompis.
Jag mentalt = MEN NEEEEEEEEJ JAG VILL JU VARA MED DIG DUMMA DUMMA DU!!!! *ligger på marken, sparkar och skriker*
Jag verbalt och rationellt = Ah, sådant händer. Hoppas vi kan ses snart!
Scenario 2
Klasskompis glömmer bort att vi skulle plugga ihop.
Jag mentalt = MEN FÖR I HELVETE HUR JÄVLA SVÅRT SKA DET VARA!?!?!
Jag verbalt och rationellt = Ah, ingen fara. Jag pluggade själv.
Sen finns det väl triljoner scenarion som är likvärdiga. Självklart ska känslor och reaktioner sållas genom ett skikt av rationalitet också. Jag menar, jag förstår att folk glömmer bort och att planer ändras men det är som att mina känslor vägrar acceptera det.
Känslorna jobbar mer med "Fuck you. Alla hatar dig. Och du luktar illa"
Hur får jag känslorna att acceptera det jag rationellt sett förstår?
Att lära känna någon
I början är allt så enkelt. Man är kåt glad och tacksam. Sedan börjar verkligheten smyga sig in. Den grå trista vardagen. Sexdödaren. Tjafskatalysatorn. Ja ni vet.
Som tur är har det inte dykt upp hos oss än.
Däremot har jag börjat lära känna damen i fråga och vissa saker jag iakttagit är:
* Dricksglas...överallt. Inklusive det förlupna vinglaset bakom gardinen.
* Jag har nog aldrig ätit så mkt popcorn som jag gör nu, blivit en del av min kostcirkel.
* Det förs ett aggressivt krig mot mina soffkuddar som nu får bo i ett otillgängligt hörn av soffan även när fröken inte är här. Vågar inget annat...De tar tydligen upp plats.
Skulle dock inte vilja vara utan ngt av ovan. <3
Som tur är har det inte dykt upp hos oss än.
Däremot har jag börjat lära känna damen i fråga och vissa saker jag iakttagit är:
* Dricksglas...överallt. Inklusive det förlupna vinglaset bakom gardinen.
* Jag har nog aldrig ätit så mkt popcorn som jag gör nu, blivit en del av min kostcirkel.
* Det förs ett aggressivt krig mot mina soffkuddar som nu får bo i ett otillgängligt hörn av soffan även när fröken inte är här. Vågar inget annat...De tar tydligen upp plats.
Skulle dock inte vilja vara utan ngt av ovan. <3
När katten är borta
Jag och flickvännen har inte träffats så mkt på senaste tiden eftersom jobb, mående och annat tråkigt kommit emellan.
Jag är inte så bra på att leva ut känslor.
Tidigare har jag hanterat det genom att ta på mig partytofflan men numera är den parkerad i garderoben.
Så vad är mina alternativ?
Jo.
Det stavas TLC. En fantastisk kanal.
Being Chaz Handlar om Chers son Chaz (fd Chastity). Han är med i Dancing with the stars tydligen. Och har en valp som kissar inne. Mycket draaaama.
Konditorskolan Första gången jag upptäckte TLC var i Danmark hos DJ. Vi tre så otalig avsnitt av bla Cake boss. Bortsett från att göra tårtor så lagar Cake boss italiensk mat som ser ut som en helttäckningsmatta från 60-talet. Orange, brun, röd och gul that is. I den här serien så tävlar folk om att få en plats på hans bageri...tror jag.
Utöver dessa godsaker så tittade jag även på "Jag är gravid, men…min man vill bli kvinna" Mycket intressant att den transsexuella mannen väljer att "lägga det hela åt sidan" när barnet kommit.
Så.
Älskling...för MIN skull måste vi nog försöka träffas oftare.
Jag är inte så bra på att leva ut känslor.
Tidigare har jag hanterat det genom att ta på mig partytofflan men numera är den parkerad i garderoben.
Så vad är mina alternativ?
Jo.
Det stavas TLC. En fantastisk kanal.
Being Chaz Handlar om Chers son Chaz (fd Chastity). Han är med i Dancing with the stars tydligen. Och har en valp som kissar inne. Mycket draaaama.
Konditorskolan Första gången jag upptäckte TLC var i Danmark hos DJ. Vi tre så otalig avsnitt av bla Cake boss. Bortsett från att göra tårtor så lagar Cake boss italiensk mat som ser ut som en helttäckningsmatta från 60-talet. Orange, brun, röd och gul that is. I den här serien så tävlar folk om att få en plats på hans bageri...tror jag.
Utöver dessa godsaker så tittade jag även på "Jag är gravid, men…min man vill bli kvinna" Mycket intressant att den transsexuella mannen väljer att "lägga det hela åt sidan" när barnet kommit.
Så.
Älskling...för MIN skull måste vi nog försöka träffas oftare.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)