att hitta sin plats

Vem är du och varför gör du som du gör? Vet du det? Undrar du över det?

Jag har blivit bättre och bättre på att tänka i sådana banor. Att bryta ihop, falla ner i ett djupt hål av ångest och ensamhet och vägen tillbaka tror jag är det bästa som hänt mig.

Vägen hit har varit ett helvete. Många gånger har jag önskat att få slippa mitt liv, bara lägga mig ner och aldrig öppna ögonen igen. Känslan kan beskrivas som att stå mitt i en rasande storm utan att veta var man är eller var man ska.

Jag var livrädd för medicinen. Dels biverkningarna, där bland annat mer ångest är en av de mest fasade men även för att förlora mig själv.

Hela mitt liv har handlat om att få duga. Slippa få höra hur konstig jag är, hur fel jag är, hur jag borde skärpa mig...att börja äta medicin var som att ge alla rätt. Att det var jag som behövde styras upp och ordnas in i en mall.

Medicinen blev mitt sista val i en tid där jag började tappa kraft. Det var det eller att ge upp.

Tabletterna ger mig ett lugn, en trygghet och en möjlighet att orka bearbeta, fundera och hantera mig själv. Jag har nog aldrig mått så bra i mig själv som jag gör nu.

Pratade med min läkare om det. Vi är eniga om att försöka trappa ner om ett år, att medicinen bara är en krycka ut ur mardrömmen men samtidigt har jag ingen brådska. Jag behöver pausen och lugnet. Jag gör en distans till mig själv utan att vara avtrubbad.

Mitt i detta finns kärleken. Den vackra, osjälviska och ärliga kärleken. Som får mig hög och trygg på samma gång.

Hon är en gåva och en tillgång. Vacker, klok, inkännande och min like. Hon kommer från samma men ändå en annorlunda plats. Hon förstår och hon ser. Hon accepterar samtidigt som hon ifrågasätter.

Med hennes armar om mig och hennes näsa i min nackgrop vet jag att allt är fantastiskt och kommer fortsätta vara det.

Livet ska vara fantastiskt.

Published with Blogger-droid v2.0.6

Grus i skon

Ex är en fascinerande historia.

Hur kommer det sig att det är så lätt att gå från "mitt livs kärlek" till "OMG. Jag måste ha varit full. Hela tiden"?

Och vad får ett ex att sticka ut ur mängden? Självklart påverkar längden på relationen men utöver det? Två av mina ex har försvunnit helt ur mitt liv och lämnat en hanterbar mängd irritation kvar. Två ex finns kvar och har blivit nära vänner.

Var och varannan vecka messar/pratar jag med F. Hans tjej brukar likna vår relation med en den mellan syskon. Vi pratar om allt mellan himmel och jord. Han är en fast punkt och någon jag litar förbehållslöst på. Vilket är rätt märkligt med tanke på allt vi gått igenom tillsammans. Alla svek, sårade känslor, feltänk och dumheter stärkte bandet mellan oss, istället för att stjälpa oss. Det tog en jäkla tid, men idag vet jag att vad jag har i honom och han vet vad han har i mig.

Jag tror att det handlar äkta känslor. Hur sårad jag än blev av F visade han alltid att han brydde sig om mig. Ibland mer än han borde. De två försvunna exen har det gemensamt, de kunde inte sätta sig in i någon annans känslor och blev därigenom oförmögna att hantera situationen. Det gör ont att göra slut och det gör ont att bli dumpad. Att i det läget lägga skulden på mig och avsäga det egna ansvaret är bortom löjligt.

Självklart är man inte mogen när ens kärlek drar. Självklart är man sårad, förbannad, irriterad, besviken osv men det betyder inte att den som drar är en värdelös människa. Känslor går inte att kontrollera och det är bådas ansvar att få relationen att fungera. På samma vis som det är bådas fel att relationen tar slut.

Jag har suttit i bägge sitsarna och ingen är särskilt skön. Och definitivt inte smickrande. Ordvalen, bitterheten, känslostormarna...oh yes, rationell och mysig som en tornado inomhus. Jag HOPPAS att jag dragit lärdom av det jag gått igenom. Jag hoppas jag blivit bättre på att känna vad jag känner och att jag dessutom kan sätta ord på känslorna. Om inte annat är jag skitbra på att bli arg numera. Och att våga säga vad jag vill. Däremot suger jag fortfarande på att visa lycka. Men skam den som ger sig.

Ber om ursäkt

Som vanligt har min blogg snöat in på något.

Tidigare har det varit träning och kost...nu är det sexualitet och lesbianer till förbannelse.

Som jag sa till min kära flickvän, jag MÅSTE skriva/prata/fundera högt kring alla fenomen jag stöter på och får känslor kring. Min nyfikenhet och kunskapssug verkar vara omättlig. Där andra läser lite om ett fenomen börjar jag grotta ner mig i artiklar, avhandlingar och suspekta hemsidor.

Jag vet faktiskt inte om det är bra eller dåligt att fungera som jag gör när det gäller det här. Det positiva är att jag är noga med källgranskning, perspektivbyten och blir grymt allmänbildad. Det dåliga är att när jag har svårt att gå ner i varm triggas min hjärna att försöka lösa världssvälten istället för att koppla av.

Jag har fått svårt att sova på senaste. Myrkrypningar i benen (kan vara bla vara medicinen, b12-brist eller depression...kollade upp det...*host*) och hjärnan fullkomligt kokar över av alla projekt den vill dra igång. I natt sov jag bättre än på länge, även om jag drömde att jag satt och sjöng "wind of change". Jag tror det hade med kvällen på Vraket att göra. E2 var rätt trött så ibland satt vi bara tysta och glodde ut över vattnet. Det är rogivande om något.

Jag tror att jag mitt arbete är för hjärndött för att jag ska må bra. Jag får inte tillräckligt med mental stimulans helt enkelt. Har inte läst på någon vecka heller, så inte ens det utloppet har jag.

Imorgon ska jag dock ha det bra och mysigt hela jäkla dagen. Hoppas på fint väder och picknick. Regnar det vill jag ligga och glo på serier. I mängder.

Jag älskar Oreo

Som bekant älskar jag kakor. Oreos är inget undantag.

Surfar runt pga sömnbrist och ser att Oreo stödjer kärleken.

Vilket orsakar massa hat från diverse homofober som därmed inte vill äta Oreos längre.

Som svar på detta hot kommer den här bilden.

Och jag tycker den här och den här bilden sammanfattar min syn.

Published with Blogger-droid v2.0.6

The Kinsey report

Flickvännen och jag tittade ikväll på det brittiska tv-programmet "Sexual education"

Jag minns hur jag och E1 tittade på första säsongen för ett gäng år sedan och fascinerades över hur bra det faktiskt var. Det är sexualupplysning som det ska vara, konkret, informativt och icke-dömande.

Målgruppen är ungdomar i första hand, men jag tror det är få personer som inte snappar upp någonting nytt i varje avsnitt. Idag handlade det om hur pojkar påverkas under puberteten. Till deras hjälp hade de fyra helt genomsnittliga män som poserade nakna och visade upp förbud, pung, behåring.

Det mest fantastiska idag var dock att se flickvännens skräckblandade fascination över vad som visades. "that was one ugly looking pung"

Själva programmet fick mig att tänka på "The Kinsey report"

Första gången jag hörde om den var under genusvetenskapen 2002, där den togs upp som ett exempel på forskning som förändrat synen på kvinnan och hennes sexualitet.

Kinsey var zoolog och grundade Kinseyinstitutet, som forskar kring sexualitet, kön och reproduktion Kinsey ansåg att sexualitet är flytande genom livet och det finns både fysiska och psykologiska aspekter. Tex fantasier, åtrå osv.

För att kringgå att definera människor som hetero-, bi- eller homosexuella kategoriserades de utifrån en 8-gradig skala. 0 = du har aldrig haft en sexuell upplevelse med någon av samma kön, oavsett IRL eller enbart i fantasin. 6 = du har enbart haft sexuella upplevelser med någon av , samma kön oavsett IRL eller i fantasin.3 motsvarar att man haft likvärdiga upplevelser av bägge könen och 7 är om man är asexuell, dvs aldrig haft någon sexuell upplevelse.

Fatta hur revolutionerande detta måste ha varit. Undersökningen om män kom -48 och kvinnor -53. Homosexualitet fanns inte på kartan (siffran att 10 % är homosexuella kommer härifrån) och här kommer någon som utöver det pratar om onani, pedofili och mängder av andra tabun. Jag förstår verkligen genomslagskraften och hur den såldes i miljonupplagor, både i USA men även utomlands.

Studien fick kritik eftersom den dels grundades på fångar och manliga prostituerade men även för att det skedde på frivillig basis. Tankegångarna var att personer som frivilligt vill prata om sin sexualitet är mer benägna att vara sexuellt frisinnande.

 I en ompublicering -79 av Kinseys efterträdare visar dock att resultaten blir likvärdiga även utan den felkällan. Humor.