Då är frågan, vad ska jag och E2 göra för att se mer av Stockholm än Söder? Det blir lätt att man bara traskar den vanliga vändan, till de vanliga butikerna, till de vanliga haken och de vanliga fiken.
Självklart är alla som vill välkomna att haka!
På onsdag ska vi till Fotografiska när E2 slutat jobba, http://fotografiska.eu/
Den 13/11 är Mr Gym i Stockholm (samtidigt som danskarna, men jag antar de ska krama på mamma J under helgen) och då vill jag hitta på något trevligt...förslag?
fredag 29 oktober 2010
Bra vecka
Känns lite som allt har börjat vända. Har varit genuint glad ett par dagar i rad och därmed orkat göra alla de där sakerna jag inte tagit tag i tidigare. Inga imponerande världsförändrande saker, mer bära ner saker i förrådet, släpa fram dammsugaren, ringa fastighetsförvaltaren...känns jätteskönt!
I går var jag och M ute och åt middag tillsammans. Hon var familjeledig och passade på att hänga med mig! Superdupermysigt. Vi var på Folkbaren och det var så sjuuuuukt god mat. Sen blev vi bortskämda med bjuddrinkar som också var grymt goda. Bra kväll!
Idag skiner solen :-D
Todo- list:
- tvätta
- åka Roslagsbana med E2 (idag börjar vår resa till en bredare bild av stockholm)
- träffa N och träna röven av mig
- äta middag prata skit med N
Sweet!
I går var jag och M ute och åt middag tillsammans. Hon var familjeledig och passade på att hänga med mig! Superdupermysigt. Vi var på Folkbaren och det var så sjuuuuukt god mat. Sen blev vi bortskämda med bjuddrinkar som också var grymt goda. Bra kväll!
Idag skiner solen :-D
Todo- list:
- tvätta
- åka Roslagsbana med E2 (idag börjar vår resa till en bredare bild av stockholm)
- träffa N och träna röven av mig
- äta middag prata skit med N
Sweet!
fredag 22 oktober 2010
Tjejklassikern
11 juni, Tjejvättern, Motala. 10 mil
9 juli, Vansbro Tjejsim, Vansbro. 1000 meter
25 september, Lidingö Tjejlopp, Lidingö 1 mil
Sen är det ju det där jäkla Vasaloppet. Det får bli 2012. Jag har ju knappt stått på ett par skidor...E2 ska vara kranskulla :-D
Önskade mig precis en rosa GymBoss i julklapp av Mr Gym bara för det här..."för att underlätta intervallträning"
9 juli, Vansbro Tjejsim, Vansbro. 1000 meter
25 september, Lidingö Tjejlopp, Lidingö 1 mil
Sen är det ju det där jäkla Vasaloppet. Det får bli 2012. Jag har ju knappt stått på ett par skidor...E2 ska vara kranskulla :-D
Önskade mig precis en rosa GymBoss i julklapp av Mr Gym bara för det här..."för att underlätta intervallträning"
Mr Gym
Åhå.
Snart går jag kramar.
Dock en klump i magen över att träna imorgon (hade ett snyggt bryt när jag försökte idag) men Mr Gym vill hjälpa mig så jag får ge det en chans. Får stoppa och gå ut om paniken kommer igen helt enkelt :)
Jag ogillar att få ångest över saker jag gillar. Brukar bli så dumt i längden...
Snart går jag kramar.
Dock en klump i magen över att träna imorgon (hade ett snyggt bryt när jag försökte idag) men Mr Gym vill hjälpa mig så jag får ge det en chans. Får stoppa och gå ut om paniken kommer igen helt enkelt :)
Jag ogillar att få ångest över saker jag gillar. Brukar bli så dumt i längden...
Genvägar
Mr Gym och min chef har en sak gemensamt. De har påpekat min brist på att använda kortkommando, genvägar osv.
Jag säger så här, har vi så rackarns bråttom här i världen att vi inte ska ha tid att skriva in en hel adress, klicka på en ikon eller något annat i samma genre? Jag säger då det!
(sedan att jag alltid glömmer bort att göra det samt vad vilka tangenter som skulle tryckas på hör inte hit. och sen, seriöst. varför ska de ligga sju mil ifrån varandra att man måste se ut som en jäkla spindel för att komma åt?!)
Jag säger så här, har vi så rackarns bråttom här i världen att vi inte ska ha tid att skriva in en hel adress, klicka på en ikon eller något annat i samma genre? Jag säger då det!
(sedan att jag alltid glömmer bort att göra det samt vad vilka tangenter som skulle tryckas på hör inte hit. och sen, seriöst. varför ska de ligga sju mil ifrån varandra att man måste se ut som en jäkla spindel för att komma åt?!)
torsdag 21 oktober 2010
Börjar faktiskt bli trött
Jag har svårt att sova. Tankarna bara snurrar när jag släcker lampan och ligger i mörker. Blir att jag bara stirrar i taket. Brukar sitta uppe tills jag är så trött att jag stupar. Då slipper jag oftast drömmarna. Drömmarna är värst, för de väcker mig och sedan ligger jag där och stirrar igen.
När jag väl vaknar på morgonen är jag oftast rätt pigg men hjärnan fungerar långsammare än den brukar. Är som om jag behöver en startsträcka innan jag vet riktigt vad som är vad.
Ligger här och lyssnar på Robyn. E2 sa att jag skulle gilla den efter ett tag och jag tror jag gör det. Iaf bitvis. "Love Kills" är nog min favvis hittills.
Protect yourself, ‘cus you’ll wreck yourself
In this cold, hard world, so check yourself
You conceal your dreams and you shield yourself
‘Til that one kind soul reveals itself
Imorgon ska jag träna och träffa S. Sen ska jag försöka tvinga i mig lite högskoleprov. Mr Gym är duktig på att lägga fram sina argument när det gäller mitt studiebehov. Tydligen behövde jag lägga ner lite mer tid....
Jag kom på en sak idag som jag tror var rätt viktig för mig själv. Det är det här med att vara ledsen och närhet.
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med känslan "ledsen". Jag har inga vettiga referensramar. Det gör att min hjärna skapar saker som orsakar denna "olustiga känsla". Som idag, jag var troligen väldigt stressad och ledsen över att jag skulle till läkaren och prata. Istället för att känna det "obehaget" blev jag arg på mig själv och min kropp som inte förändras som jag vill. Jag får något konkret att må dåligt över. Trots att jag samtidigt ser att det skett saker...men den irrationella känslan smäller logiken på fingrarna genom fulspel.
En enkel sak att ta till är nära relationer. Personer i min närhet "är fel" och får mig att må "olustigt". Tar jag bort personen kommer jag kanske må bra. Försvinner personen saknar jag dock denna då det inte var där problemet låg men min hjärna kan inte koppla det utan upprepar allt gång på gång.
Jag har aldrig sett det så tidigare. Kom på det idag när jag funderade över varför min kropp var ett mindre hjärnspöke efter läkarbesöket än innan. Vad hände egentligen som gjorde att det blev bättre?
Sen kom det upp igen på kvällen, strax innan jag skulle till A. Mr Gym försökte prata rationellt med mig för att få mig att se saker ur en annan vinkel men min hjärna skrek bara "men du hör ju själv hur han bara hittar på och hur orimligt det han säger är". Att jag är ledsen över något annat som varken har med Mr Gym eller samtalet att göra finns inte i min tankevärld utan hjärnan fortsatte bara att snurra, snurra, snurra...
Allt går ut på att jag är sämst i världen. Fick en lista med kognitiva tankefällor av min psykolog. Jag ska kryssa för de som jag anser stämmer på mig själv. HA! Alla utom kanske två...?
Jag fick beröm av Mr Gym idag. Jag är duktig på att göra riktiga tankevurpor, allt för att se till att bekräfta mitt icke-värde.
När jag väl vaknar på morgonen är jag oftast rätt pigg men hjärnan fungerar långsammare än den brukar. Är som om jag behöver en startsträcka innan jag vet riktigt vad som är vad.
Ligger här och lyssnar på Robyn. E2 sa att jag skulle gilla den efter ett tag och jag tror jag gör det. Iaf bitvis. "Love Kills" är nog min favvis hittills.
Protect yourself, ‘cus you’ll wreck yourself
In this cold, hard world, so check yourself
You conceal your dreams and you shield yourself
‘Til that one kind soul reveals itself
Imorgon ska jag träna och träffa S. Sen ska jag försöka tvinga i mig lite högskoleprov. Mr Gym är duktig på att lägga fram sina argument när det gäller mitt studiebehov. Tydligen behövde jag lägga ner lite mer tid....
Jag kom på en sak idag som jag tror var rätt viktig för mig själv. Det är det här med att vara ledsen och närhet.
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med känslan "ledsen". Jag har inga vettiga referensramar. Det gör att min hjärna skapar saker som orsakar denna "olustiga känsla". Som idag, jag var troligen väldigt stressad och ledsen över att jag skulle till läkaren och prata. Istället för att känna det "obehaget" blev jag arg på mig själv och min kropp som inte förändras som jag vill. Jag får något konkret att må dåligt över. Trots att jag samtidigt ser att det skett saker...men den irrationella känslan smäller logiken på fingrarna genom fulspel.
En enkel sak att ta till är nära relationer. Personer i min närhet "är fel" och får mig att må "olustigt". Tar jag bort personen kommer jag kanske må bra. Försvinner personen saknar jag dock denna då det inte var där problemet låg men min hjärna kan inte koppla det utan upprepar allt gång på gång.
Jag har aldrig sett det så tidigare. Kom på det idag när jag funderade över varför min kropp var ett mindre hjärnspöke efter läkarbesöket än innan. Vad hände egentligen som gjorde att det blev bättre?
Sen kom det upp igen på kvällen, strax innan jag skulle till A. Mr Gym försökte prata rationellt med mig för att få mig att se saker ur en annan vinkel men min hjärna skrek bara "men du hör ju själv hur han bara hittar på och hur orimligt det han säger är". Att jag är ledsen över något annat som varken har med Mr Gym eller samtalet att göra finns inte i min tankevärld utan hjärnan fortsatte bara att snurra, snurra, snurra...
Allt går ut på att jag är sämst i världen. Fick en lista med kognitiva tankefällor av min psykolog. Jag ska kryssa för de som jag anser stämmer på mig själv. HA! Alla utom kanske två...?
Jag fick beröm av Mr Gym idag. Jag är duktig på att göra riktiga tankevurpor, allt för att se till att bekräfta mitt icke-värde.
onsdag 20 oktober 2010
Aaaa juste
Var hos läkaren, nytt datum är 18/11. Får se hur det går med jobbetbytet dock...tror inte jag orkar vara hemma så länge.
Uppochnernerochupp
Just nu kämpar jag för att komma "i form". Hur vi nu väljer att definiera det kan vi enas om att man inte vill vara så sladdrig oavsett vilka andra saker man väger in. Drog på mig ett av mina "målsättningsjeans" i morse. Klart mindre mage som hänger utanför kanten, men det är fortfarande en rejäl bit kvar. Sen vet jag att det här är kläder jag haft när jag inte ätit så mycket...inte riktigt rättvist nu när jag faktiskt försöker träna och äta samtidigt. Går långsammare då. dessutom har jag inte rökt på 7 veckor.
Fick gummiband på posten. Kan vara bra att ha nu inför tjejklassikern. (ja, E1 och E2...ni lurade mig att känna att det är en bra idé). Ska börja med Vansbro.
Mr Gym har roat sig med att överäta i ett par veckor. Han liknar sig med nedan:
Han är fortfarande het enligt mig dock. Lite som att gosa med en tegelsten :-D
Appråpå Mr Gym. Han ska få träffa släkten nästa lördag. Kommer bli fantastiskt! Stackarn...Ska försöka hålla mig nära honom så han inte blir ensam med pappa, vet aldrig vad som händer då. Bror och han borde dock kunna prata, om inte har säkert min bror massa frågor om datorer :-D Ska låna E2:s kamera (snäääälla?), kan vara lite roligt med fina bilder på familjen. Så fina de nu kan bli...lite djävulsleenden kan de nog bjuda på.
Fick gummiband på posten. Kan vara bra att ha nu inför tjejklassikern. (ja, E1 och E2...ni lurade mig att känna att det är en bra idé). Ska börja med Vansbro.
Mr Gym har roat sig med att överäta i ett par veckor. Han liknar sig med nedan:
Han är fortfarande het enligt mig dock. Lite som att gosa med en tegelsten :-D
Appråpå Mr Gym. Han ska få träffa släkten nästa lördag. Kommer bli fantastiskt! Stackarn...Ska försöka hålla mig nära honom så han inte blir ensam med pappa, vet aldrig vad som händer då. Bror och han borde dock kunna prata, om inte har säkert min bror massa frågor om datorer :-D Ska låna E2:s kamera (snäääälla?), kan vara lite roligt med fina bilder på familjen. Så fina de nu kan bli...lite djävulsleenden kan de nog bjuda på.
söndag 17 oktober 2010
Träffat chefen
Jag har varit grymt besviken på att chefen inte hört av sig sen första veckan av den här cirkusen men ikväll fick jag ett SMS att han var runt hörnet och jag var välkommen om jag var hemma.
Var lite kluven huruvida jag ville gå dit eller ej. Jag har saknat honom grymt men tanken på jobbet gör mig illamående. Kände att jag behövde avdramatisera det hela genom att träffa honom och få en känsla av hur han såg på allt. Jag var rätt inställd på att han tyckte att jag svikit honom och "inte pallat trycket"
Kommer dit och han är verkligen orolig för mig. Han berättar om allt han gjort sen jag försvann och att alla saknar mig och frågar efter mig. Började nästan snora i baren när han berättade att han och hans chef så gärna ville ha tillbaka mig att jag fick sätta alla villkor. Han har inte hört av sig eftersom han trodde jag var i Göteborg hos Mr Gym. Han förstod inte vad jag gjorde i Stockholm överhuvudtaget...
(litet sidospår, "fan vad du börjar bli bitig", slut sidospår)
Natten avrundades med att han sa:
"Jag vill inte att du kommer tillbaka. Inte nu iaf. Det kommer bara hända samma sak igen. Jag vill ha tillbaka dig den dagen du inte kan säga "men det är ju exakt likadant som när jag gick. Blir du inte sjukskriven på grund av fittläkaren så fixar jag att du får jobba med den formen av admin du vill, enbart. Jag löser det, du får inte försvinna hur som helst"
Är han inte typ världens finaste?!
Jag sa dock att jag inte ville tillbaka. Jag vill inte börja från noll, jag är ändå ingen bra säljare och jag pallar verkligen inte trycket...Han respekterade det men ville att jag skulle bli frisk först och tänka på det senare.
Var lite kluven huruvida jag ville gå dit eller ej. Jag har saknat honom grymt men tanken på jobbet gör mig illamående. Kände att jag behövde avdramatisera det hela genom att träffa honom och få en känsla av hur han såg på allt. Jag var rätt inställd på att han tyckte att jag svikit honom och "inte pallat trycket"
Kommer dit och han är verkligen orolig för mig. Han berättar om allt han gjort sen jag försvann och att alla saknar mig och frågar efter mig. Började nästan snora i baren när han berättade att han och hans chef så gärna ville ha tillbaka mig att jag fick sätta alla villkor. Han har inte hört av sig eftersom han trodde jag var i Göteborg hos Mr Gym. Han förstod inte vad jag gjorde i Stockholm överhuvudtaget...
(litet sidospår, "fan vad du börjar bli bitig", slut sidospår)
Natten avrundades med att han sa:
"Jag vill inte att du kommer tillbaka. Inte nu iaf. Det kommer bara hända samma sak igen. Jag vill ha tillbaka dig den dagen du inte kan säga "men det är ju exakt likadant som när jag gick. Blir du inte sjukskriven på grund av fittläkaren så fixar jag att du får jobba med den formen av admin du vill, enbart. Jag löser det, du får inte försvinna hur som helst"
Är han inte typ världens finaste?!
Jag sa dock att jag inte ville tillbaka. Jag vill inte börja från noll, jag är ändå ingen bra säljare och jag pallar verkligen inte trycket...Han respekterade det men ville att jag skulle bli frisk först och tänka på det senare.
lördag 9 oktober 2010
Ont ben
Så börjar tårarna rinna igen. För att det gör ont. Och jag är så trött på att inte slippa ha ont, även när jag försöker göra rätt. Trött på att inte förstå varför allting alltid ska bli så krångligt.
fredag 8 oktober 2010
Framtidsplaner
Som bekant är jag sjukskriven nu. Går i perioder hur jag mår. Är relativt ofokuserad och rastlöst i mig själv, så grundnivån är rätt instabil.
Jag försöker träna och äta för att inte försvinna ner i mitt mående mer än jag behöver. Som alla så fint säger "du kanske ska känna känslorna för att slippa dem sen" Problemet är att orka vara ledsen, att orka vältra sig en stund i det som plågar och orka vara liten. Jag har jättesvårt för det. En lång historia av "det är mitt eget fel" alternativt "du vet att du inte för göra så för då blir mamma ledsen" har lärt mig att det inte är synd om mig och tycker jag det är jag bara löjlig.
Under dessa två första veckor har jag kommit fram till att jag verkligen inte vill vara säljare. Lättnaden över att slippa det jobbet är rätt stor. Jag är duktig, men priset är för högt och mitt pskyke klarar det inte. Jättetråkigt att komma på saker som begränsar mig, men samtidigt rätt skönt att förstå vad det är som händer i mig när det blir så här. Hade jag inte haft mina mentala motgångar hade säkert jobbet inte varit lika svårt att hantera, men nu har jag det och det får jag acceptera.
Så, framtiden då? Första anhalten är högskoleprovet 23/10. (ehm... Mr Gym, kanske dumt att du kommer hit då...jag är ju borta hela dagen! Tänkte inte på det.)
Ska plugga till det i veckan med Mr Gym, ska förhoppningsvis få ordning på matten den här gången. Måste bara förstå tänket.
Jag har sökt lite utbildningar i vår för att samla ihop poäng så CSN börjar älska mig igen. Vi hade ett lite struligt förhållande under hösten/ våren 2003/2004 (intensivt studentliv med stora volymer vuxendricka kan man sammanfatta det med. samt mitt första sammanbrott)
Sen är det då hösten. Jag ska söka till sjukgymnast. Förhoppningsvis kommer jag in i Göteborg. Jag mår bra med Mr Gym. Det är så enkelt. Ja, jag vet vad vissa av er tänker. "så snart, varför så bråttom?" För att jag vill. Det är så självklart. Sen kanske allt brakar åt helvete, men det vet man aldrig innan man försökt eller hur? Vi lever bara en gång och så länge det inte är några barn inblandade känns det som om jag har rätten att göra som jag känner för.
Det jag är rädd för är att inte klara skolan. Jag har en historik av att aldrig slutföra saker. Att klara studierna men inte orka plugga, inte orka försöka, inte orka lyssna på föreläsningar. Jag hoppas att den mer praktiska sidan ska göra att det fungerar. Sen har jag Mr Gym som har en fantastisk förmåga att få mig att "klara" saker utan att kräva något. Se bara på min träning, utan större besvär har han fått mig motiverad nog att träna 2- 3 gånger i veckan och fortsätta tycka det är jätteroligt. Självklart är det inte hans jobb att tvinga mig igenom 3 års studier, men däremot är det skönt att veta att hans stöd kan hålla mig på banan när jag tvivlar på mig själv.
Jag tycker det är sjukt intressant med allt inom anatomi/rörelse/träning. Hur kan spända muskler i benen orsaka huvudvärk? Sen att få jobba med positiva saker inom vården känns väldigt kul
Däremot insåg jag för ett tag sedan att man kan se de tre åren på sjukgymnastprogrammet som "grundutbildning". Sen jobbar jag i 2 år för att sedan fördjupa mig inom OMT eller McKenzie (sen finns det ju massa annat men det där verkade vara "the thing") i ca 2 år.
Tyvärr ser jag att det verkar stökigt att få en bra arbetssituation i Sverige. Verkar jätterörigt vad jag förstår av den här artikeln:
Matt sjukgymnast
Däremot finns ju Oslo...
Jag försöker träna och äta för att inte försvinna ner i mitt mående mer än jag behöver. Som alla så fint säger "du kanske ska känna känslorna för att slippa dem sen" Problemet är att orka vara ledsen, att orka vältra sig en stund i det som plågar och orka vara liten. Jag har jättesvårt för det. En lång historia av "det är mitt eget fel" alternativt "du vet att du inte för göra så för då blir mamma ledsen" har lärt mig att det inte är synd om mig och tycker jag det är jag bara löjlig.
Under dessa två första veckor har jag kommit fram till att jag verkligen inte vill vara säljare. Lättnaden över att slippa det jobbet är rätt stor. Jag är duktig, men priset är för högt och mitt pskyke klarar det inte. Jättetråkigt att komma på saker som begränsar mig, men samtidigt rätt skönt att förstå vad det är som händer i mig när det blir så här. Hade jag inte haft mina mentala motgångar hade säkert jobbet inte varit lika svårt att hantera, men nu har jag det och det får jag acceptera.
Så, framtiden då? Första anhalten är högskoleprovet 23/10. (ehm... Mr Gym, kanske dumt att du kommer hit då...jag är ju borta hela dagen! Tänkte inte på det.)
Ska plugga till det i veckan med Mr Gym, ska förhoppningsvis få ordning på matten den här gången. Måste bara förstå tänket.
Jag har sökt lite utbildningar i vår för att samla ihop poäng så CSN börjar älska mig igen. Vi hade ett lite struligt förhållande under hösten/ våren 2003/2004 (intensivt studentliv med stora volymer vuxendricka kan man sammanfatta det med. samt mitt första sammanbrott)
Sen är det då hösten. Jag ska söka till sjukgymnast. Förhoppningsvis kommer jag in i Göteborg. Jag mår bra med Mr Gym. Det är så enkelt. Ja, jag vet vad vissa av er tänker. "så snart, varför så bråttom?" För att jag vill. Det är så självklart. Sen kanske allt brakar åt helvete, men det vet man aldrig innan man försökt eller hur? Vi lever bara en gång och så länge det inte är några barn inblandade känns det som om jag har rätten att göra som jag känner för.
Det jag är rädd för är att inte klara skolan. Jag har en historik av att aldrig slutföra saker. Att klara studierna men inte orka plugga, inte orka försöka, inte orka lyssna på föreläsningar. Jag hoppas att den mer praktiska sidan ska göra att det fungerar. Sen har jag Mr Gym som har en fantastisk förmåga att få mig att "klara" saker utan att kräva något. Se bara på min träning, utan större besvär har han fått mig motiverad nog att träna 2- 3 gånger i veckan och fortsätta tycka det är jätteroligt. Självklart är det inte hans jobb att tvinga mig igenom 3 års studier, men däremot är det skönt att veta att hans stöd kan hålla mig på banan när jag tvivlar på mig själv.
Jag tycker det är sjukt intressant med allt inom anatomi/rörelse/träning. Hur kan spända muskler i benen orsaka huvudvärk? Sen att få jobba med positiva saker inom vården känns väldigt kul
Däremot insåg jag för ett tag sedan att man kan se de tre åren på sjukgymnastprogrammet som "grundutbildning". Sen jobbar jag i 2 år för att sedan fördjupa mig inom OMT eller McKenzie (sen finns det ju massa annat men det där verkade vara "the thing") i ca 2 år.
Tyvärr ser jag att det verkar stökigt att få en bra arbetssituation i Sverige. Verkar jätterörigt vad jag förstår av den här artikeln:
Matt sjukgymnast
Däremot finns ju Oslo...
torsdag 7 oktober 2010
varför jag älskar mina vänner
E2 säger:
mmm, det är underbart
ska vi starta en klubb?
Moi säger:
med?
E2 säger:
jag vet inte
jag vill bara vara president och ha massa medlemmar under mig
mmm, det är underbart
ska vi starta en klubb?
Moi säger:
med?
E2 säger:
jag vet inte
jag vill bara vara president och ha massa medlemmar under mig
fredag 1 oktober 2010
Överkörd av ett tåg
Det tar på energin att må bajs. Särskilt när jag inte kunde somna :-/
Nåja.
Idag. Fixa tänderna (firar att jag inte rökt på fyra veckor), träna två pass (AJ!) och sen krama på pojkvännen.
Imorgon ska vi fira hans födelsedag. Det har jag planerat ett tag, vill egentligen visa nu nu nu vad det är men som den tant jag är får jag väl vänta tills imorgon.(passar sig inte att tanter uppför sig som 3-åringar)
Hååå.
Nåja.
Idag. Fixa tänderna (firar att jag inte rökt på fyra veckor), träna två pass (AJ!) och sen krama på pojkvännen.
Imorgon ska vi fira hans födelsedag. Det har jag planerat ett tag, vill egentligen visa nu nu nu vad det är men som den tant jag är får jag väl vänta tills imorgon.(passar sig inte att tanter uppför sig som 3-åringar)
Hååå.
Ibland har jag dåliga dagar
Idag var en dag som var sämre än sämst.
Tror allt började när jag fick kallelesen till min NYA psykolog. Jag vill inte ha någon ny, jag vill ha min gamla. Nu känner jag att jag måste dra allting en gång till. Det vill jag inte alls. Jag vill inte behöva förklara varför jag är som jag är, hur jag ser på mig själv och hur löjligt jag vet allt är. Jag hade redan innan svårt att förstå vad min gamla psykolog skulle säga till mig som hon inte redan sagt. Jag kan redan nu säga vad jag kommer få höra;
"Du måste acceptera XXX"
Men tänk om jag inte vill det? Tänk om varje fiber i min kropp skriker att livet är bra jävla orättvist om det är JAG som ska förstå och acceptera det som skett. Jag vet att jag aldrig kommer få en ursäkt eller ens en kommentar som visar på förståelse för det som hänt, men att förlåta känns jävligt långt bort. Har jag inte redan fått massor med skit jag inte förtjänat utan att behöva svälja bitterheten och "förstå" att de inte "visste bättre"?
Nej jag vet inte vad jag ska göra för att komma vidare. Jag har inga briljanta lösningar. Frisk luft, motion och positiva tankar känns ungefär lika lockande som att hoppa i en isvak just nu.
Att vara sjukskriven är ingen välgörande kur för mig. Jag känner att jag inte har rätt till det. Jag känner att jag mest lurat läkaren, för det är inget fel på mig. Med detta menar jag alltså att inget blöder eller är uppenbart trasigt.
Vad ska jag säga när pappa och mamma ringer och frågar hur jag mår? "jo tack, vaknade utan att känna extrem ångest...så...bra?"
Jag är så jävla trött på det här. Trött, arg och uppgiven. Varför är jag så självcentrerad? Allt i mitt huvud är JAG JAG JAG. Jag hatar det. Jag vill ur mitt eget skinn och vara någon bättre än den jag är.
Försökte slippa tänka genom att laga mat. Hjälpte lite. Skulle ha tränat men annat dök upp, får komma iväg imorgon istället. Eller så hoppar jag över allt imorgon och bevisar för mig själv hur jävla värdelös jag är genom att ligga med täcket över huvudet tills Mr Gym kommer. Det är ungefär vad min hjärna skriker åt mig att göra, men jag vet att det är kontraproduktiv om något.
Jag vet hur tröttsamt det här är för er. Vet inte vad jag ska göra för att ta bort det heller. Känner mig som världens sämsta vän/flickvän. Jag vet själv hur jobbigt det med gnäll.
A frågade idag om jag vänt på dygnet. Helt ärligt har jag inte det. Men är på väg. Känns inte lockande alls att sova.
Allt som snurrar runt kan summeras lite med en väns kommentar för mååånga år sedan;
"Men kan du inte bara acceptera att människor reagerar på dig som person, måste du förstå varför?"
Om jag inte förstår varför, hur ska jag då kunna ta bort det? Hur ska jag kunan bli någon ni tycker om?
Tror allt började när jag fick kallelesen till min NYA psykolog. Jag vill inte ha någon ny, jag vill ha min gamla. Nu känner jag att jag måste dra allting en gång till. Det vill jag inte alls. Jag vill inte behöva förklara varför jag är som jag är, hur jag ser på mig själv och hur löjligt jag vet allt är. Jag hade redan innan svårt att förstå vad min gamla psykolog skulle säga till mig som hon inte redan sagt. Jag kan redan nu säga vad jag kommer få höra;
"Du måste acceptera XXX"
Men tänk om jag inte vill det? Tänk om varje fiber i min kropp skriker att livet är bra jävla orättvist om det är JAG som ska förstå och acceptera det som skett. Jag vet att jag aldrig kommer få en ursäkt eller ens en kommentar som visar på förståelse för det som hänt, men att förlåta känns jävligt långt bort. Har jag inte redan fått massor med skit jag inte förtjänat utan att behöva svälja bitterheten och "förstå" att de inte "visste bättre"?
Nej jag vet inte vad jag ska göra för att komma vidare. Jag har inga briljanta lösningar. Frisk luft, motion och positiva tankar känns ungefär lika lockande som att hoppa i en isvak just nu.
Att vara sjukskriven är ingen välgörande kur för mig. Jag känner att jag inte har rätt till det. Jag känner att jag mest lurat läkaren, för det är inget fel på mig. Med detta menar jag alltså att inget blöder eller är uppenbart trasigt.
Vad ska jag säga när pappa och mamma ringer och frågar hur jag mår? "jo tack, vaknade utan att känna extrem ångest...så...bra?"
Jag är så jävla trött på det här. Trött, arg och uppgiven. Varför är jag så självcentrerad? Allt i mitt huvud är JAG JAG JAG. Jag hatar det. Jag vill ur mitt eget skinn och vara någon bättre än den jag är.
Försökte slippa tänka genom att laga mat. Hjälpte lite. Skulle ha tränat men annat dök upp, får komma iväg imorgon istället. Eller så hoppar jag över allt imorgon och bevisar för mig själv hur jävla värdelös jag är genom att ligga med täcket över huvudet tills Mr Gym kommer. Det är ungefär vad min hjärna skriker åt mig att göra, men jag vet att det är kontraproduktiv om något.
Jag vet hur tröttsamt det här är för er. Vet inte vad jag ska göra för att ta bort det heller. Känner mig som världens sämsta vän/flickvän. Jag vet själv hur jobbigt det med gnäll.
A frågade idag om jag vänt på dygnet. Helt ärligt har jag inte det. Men är på väg. Känns inte lockande alls att sova.
Allt som snurrar runt kan summeras lite med en väns kommentar för mååånga år sedan;
"Men kan du inte bara acceptera att människor reagerar på dig som person, måste du förstå varför?"
Om jag inte förstår varför, hur ska jag då kunna ta bort det? Hur ska jag kunan bli någon ni tycker om?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)