Mitt knark gör magi. Jag tror aldrig jag haft så lätt att bara vara som nu.
Jag är inte avtrubbad, vilket jag befarande i början. Jag känner lika mycket som tidigare men skillnaden är att jag inte är rädd längre. För hade jag en klump av ångest och oro som åt upp mig från insidan och ut. Dit gick min energi. För att inte låta ångesten styra mitt liv var jag tvungen att aktivt trycka bort den. Vissa dagar gick det inte, då blev jag en våt fläck som saknade saker att leva för.
Tänk dig att du varje dag kämpar för att vara glad och att orka ha roligt. Detta samtidigt som du måste kämpa bort alla svarta tankar. Det blir ett kaos av tankar och känslor du inte vet hur du ska sortera. Är det du känner sant eller bara en produkt av din ständiga ångest?
Känslan när det svarta försvinner är märklig. Plötsligt blir det tyst i huvudet. Det är som att först åka på motorvägen i en bil med alla fönster nedvevade och sedan märka hur ett fönster efter ett annat stängs. Plötsligt hör du dig själv tänka.
Tystnaden är ovan. Men skön. Det är som en vän jag inte visste jag hade. Plötsligt kan jag ta lätt på saker. Plötsligt kan jag se framåt och våga hoppas.
Förr har jag bara upplevt den här känslan när jag varit full, vilket är ett av skälen till att jag älskar berusningen. Känslan av att bara vara, slippa tänka, sortera och hantera utan bara leva i det exakta nuet där mitt mående saknar betydelse. Allt handlar bara om att ha roligt. Det har gjort att jag agerar helt på impuls och som jag dagen efter ångrat bittert.
Bakfyllan kan jag nästan se som de svarta tankarnas straff. Jag ska inte komma här och tro att jag slipper undan så lätt. En kväll utan tankar ska bestraffas med dagar av dubbelt så många svarta tankar.
Jag har dock aldrig varit i riskzonen för att bli alkoholist. Jag har alltid förstått att den falska lyckokänslan har en besk eftersmak, men ibland har jag bara inte orkat bry mig om att vara förståndig. Jag har helt enkelt tröttnat på att resonera moget med mig själv, att argumentera med ångesten.
Fick en kommentar på jobbet idag. Jag blev kallad karismatisk och att jag har en personlighet som gör det obegripligt att tro att jag lider av en depression eller har ångest. Jag förklarade att just den faktorn är mitt största problem. Jag är så bra på att hålla ihop det och rationalisera att känslorna läggs åt sidan. Sedan har uppväxten med all galenskap gjort mig bra på att handskas med människor. Finns behovet att någon ska tycka om mig tar jag fram clown-Jenny, en garanterad vinnare.
Min psykolog definierande mig som allergisk mot känslor. När någon blir ledsen blir jag irriterad eftersom jag upplever det som att personen i och med det blir oresonlig och irrationell. Är någon ledsen anser jag undermedvetet att den personen därmed är irrationell och tänker att personen bör "skärpa sig" för att vi ska kunna lösa problemet. Mycket av detta ligger i att mamma alltid har tagit ifrån mig rätten att vara ledsen/sårad och att jag därför i stort utsträckning trycker undan mina egna känslor för att kunna agera rationellt. Förstå hur provocerande det är för mig när människor i min närhet inte gör samma sak mot mig! (det här har ingenting med min empati att göra...jag respekterar och förstår att människor känner saker och visar det, men däremot måste jag handskas med mina inbyggda reaktioner i vissa sammanhang)
Det är fascinerande att se sig själv utifrån genom terapin. Visst har jag förstått hur mamma påverkat mig, men inte hur pusslet sitter ihop och hur de olika stegen visar sig.
