Ibland har jag dåliga dagar

Idag var en dag som var sämre än sämst.

Tror allt började när jag fick kallelesen till min NYA psykolog. Jag vill inte ha någon ny, jag vill ha min gamla. Nu känner jag att jag måste dra allting en gång till. Det vill jag inte alls. Jag vill inte behöva förklara varför jag är som jag är, hur jag ser på mig själv och hur löjligt jag vet allt är. Jag hade redan innan svårt att förstå vad min gamla psykolog skulle säga till mig som hon inte redan sagt. Jag kan redan nu säga vad jag kommer få höra;

"Du måste acceptera XXX"

Men tänk om jag inte vill det? Tänk om varje fiber i min kropp skriker att livet är bra jävla orättvist om det är JAG som ska förstå och acceptera det som skett. Jag vet att jag aldrig kommer få en ursäkt eller ens en kommentar som visar på förståelse för det som hänt, men att förlåta känns jävligt långt bort. Har jag inte redan fått massor med skit jag inte förtjänat utan att behöva svälja bitterheten och "förstå" att de inte "visste bättre"?

Nej jag vet inte vad jag ska göra för att komma vidare. Jag har inga briljanta lösningar. Frisk luft, motion och positiva tankar känns ungefär lika lockande som att hoppa i en isvak just nu.

Att vara sjukskriven är ingen välgörande kur för mig. Jag känner att jag inte har rätt till det. Jag känner att jag mest lurat läkaren, för det är inget fel på mig. Med detta menar jag alltså att inget blöder eller är uppenbart trasigt.

Vad ska jag säga när pappa och mamma ringer och frågar hur jag mår? "jo tack, vaknade utan att känna extrem ångest...så...bra?"

Jag är så jävla trött på det här. Trött, arg och uppgiven. Varför är jag så självcentrerad? Allt i mitt huvud är JAG JAG JAG. Jag hatar det. Jag vill ur mitt eget skinn och vara någon bättre än den jag är.

Försökte slippa tänka genom att laga mat. Hjälpte lite. Skulle ha tränat men annat dök upp, får komma iväg imorgon istället. Eller så hoppar jag över allt imorgon och bevisar för mig själv hur jävla värdelös jag är genom att ligga med täcket över huvudet tills Mr Gym kommer. Det är ungefär vad min hjärna skriker åt mig att göra, men jag vet att det är kontraproduktiv om något.

Jag vet hur tröttsamt det här är för er. Vet inte vad jag ska göra för att ta bort det heller. Känner mig som världens sämsta vän/flickvän. Jag vet själv hur jobbigt det med gnäll.

A frågade idag om jag vänt på dygnet. Helt ärligt har jag inte det. Men är på väg. Känns inte lockande alls att sova.

Allt som snurrar runt kan summeras lite med en väns kommentar för mååånga år sedan;
"Men kan du inte bara acceptera att människor reagerar på dig som person, måste du förstå varför?"

Om jag inte förstår varför, hur ska jag då kunna ta bort det? Hur ska jag kunan bli någon ni tycker om?