Framtidsplaner

Som bekant är jag sjukskriven nu. Går i perioder hur jag mår. Är relativt ofokuserad och rastlöst i mig själv, så grundnivån är rätt instabil.

Jag försöker träna och äta för att inte försvinna ner i mitt mående mer än jag behöver. Som alla så fint säger "du kanske ska känna känslorna för att slippa dem sen" Problemet är att orka vara ledsen, att orka vältra sig en stund i det som plågar och orka vara liten. Jag har jättesvårt för det. En lång historia av "det är mitt eget fel" alternativt "du vet att du inte för göra så för då blir mamma ledsen" har lärt mig att det inte är synd om mig och tycker jag det är jag bara löjlig.

Under dessa två första veckor har jag kommit fram till att jag verkligen inte vill vara säljare. Lättnaden över att slippa det jobbet är rätt stor. Jag är duktig, men priset är för högt och mitt pskyke klarar det inte. Jättetråkigt att komma på saker som begränsar mig, men samtidigt rätt skönt att förstå vad det är som händer i mig när det blir så här. Hade jag inte haft mina mentala motgångar hade säkert jobbet inte varit lika svårt att hantera, men nu har jag det och det får jag acceptera.

Så, framtiden då? Första anhalten är högskoleprovet 23/10. (ehm... Mr Gym, kanske dumt att du kommer hit då...jag är ju borta hela dagen! Tänkte inte på det.)
Ska plugga till det i veckan med Mr Gym, ska förhoppningsvis få ordning på matten den här gången. Måste bara förstå tänket.

Jag har sökt lite utbildningar i vår för att samla ihop poäng så CSN börjar älska mig igen. Vi hade ett lite struligt förhållande under hösten/ våren 2003/2004 (intensivt studentliv med stora volymer vuxendricka kan man sammanfatta det med. samt mitt första sammanbrott)

Sen är det då hösten. Jag ska söka till sjukgymnast. Förhoppningsvis kommer jag in i Göteborg. Jag mår bra med Mr Gym. Det är så enkelt. Ja, jag vet vad vissa av er tänker. "så snart, varför så bråttom?" För att jag vill. Det är så självklart. Sen kanske allt brakar åt helvete, men det vet man aldrig innan man försökt eller hur? Vi lever bara en gång och så länge det inte är några barn inblandade känns det som om jag har rätten att göra som jag känner för.

Det jag är rädd för är att inte klara skolan. Jag har en historik av att aldrig slutföra saker. Att klara studierna men inte orka plugga, inte orka försöka, inte orka lyssna på föreläsningar. Jag hoppas att den mer praktiska sidan ska göra att det fungerar. Sen har jag Mr Gym som har en fantastisk förmåga att få mig att "klara" saker utan att kräva något. Se bara på min träning, utan större besvär har han fått mig motiverad nog att träna 2- 3 gånger i veckan och fortsätta tycka det är jätteroligt. Självklart är det inte hans jobb att tvinga mig igenom 3 års studier, men däremot är det skönt att veta att hans stöd kan hålla mig på banan när jag tvivlar på mig själv.

Jag tycker det är sjukt intressant med allt inom anatomi/rörelse/träning. Hur kan spända muskler i benen orsaka huvudvärk? Sen att få jobba med positiva saker inom vården känns väldigt kul

Däremot insåg jag för ett tag sedan att man kan se de tre åren på sjukgymnastprogrammet som "grundutbildning". Sen jobbar jag i 2 år för att sedan fördjupa mig inom OMT eller McKenzie (sen finns det ju massa annat men det där verkade vara "the thing") i ca 2 år.

Tyvärr ser jag att det verkar stökigt att få en bra arbetssituation i Sverige. Verkar jätterörigt vad jag förstår av den här artikeln:

Matt sjukgymnast

Däremot finns ju Oslo...