Börjar faktiskt bli trött

Jag har svårt att sova. Tankarna bara snurrar när jag släcker lampan och ligger i mörker. Blir att jag bara stirrar i taket. Brukar sitta uppe tills jag är så trött att jag stupar. Då slipper jag oftast drömmarna. Drömmarna är värst, för de väcker mig och sedan ligger jag där och stirrar igen.


När jag väl vaknar på morgonen är jag oftast rätt pigg men hjärnan fungerar långsammare än den brukar. Är som om jag behöver en startsträcka innan jag vet riktigt vad som är vad.

Ligger här och lyssnar på Robyn. E2 sa att jag skulle gilla den efter ett tag och jag tror jag gör det. Iaf bitvis. "Love Kills" är nog min favvis hittills.


Protect yourself, ‘cus you’ll wreck yourself
In this cold, hard world, so check yourself
You conceal your dreams and you shield yourself
‘Til that one kind soul reveals itself


Imorgon ska jag träna och träffa S. Sen ska jag försöka tvinga i mig lite högskoleprov. Mr Gym är duktig på att lägga fram sina argument när det gäller mitt studiebehov. Tydligen behövde jag lägga ner lite mer tid....

Jag kom på en sak idag som jag tror var rätt viktig för mig själv. Det är det här med att vara ledsen och närhet.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med känslan "ledsen". Jag har inga vettiga referensramar. Det gör att min hjärna skapar saker som orsakar denna "olustiga känsla". Som idag, jag var troligen väldigt stressad och ledsen över att jag skulle till läkaren och prata. Istället för att känna det "obehaget" blev jag arg på mig själv och min kropp som inte förändras som jag vill. Jag får något konkret att må dåligt över. Trots att jag samtidigt ser att det skett saker...men den irrationella känslan smäller logiken på fingrarna genom fulspel.

En enkel sak att ta till är nära relationer. Personer i min närhet "är fel" och får mig att må "olustigt". Tar jag bort personen kommer jag kanske må bra. Försvinner personen saknar jag dock denna då det inte var där problemet låg men min hjärna kan inte koppla det utan upprepar allt gång på gång.

Jag har aldrig sett det så tidigare. Kom på det idag när jag funderade över varför min kropp var ett mindre hjärnspöke efter läkarbesöket än innan. Vad hände egentligen som gjorde att det blev bättre?

Sen kom det upp igen på kvällen, strax innan jag skulle till A. Mr Gym försökte prata rationellt med mig för att få mig att se saker ur en annan vinkel men min hjärna skrek bara "men du hör ju själv hur han bara hittar på och hur orimligt det han säger är". Att jag är ledsen över något annat som varken har med Mr Gym eller samtalet att göra finns inte i min tankevärld utan hjärnan fortsatte bara att snurra, snurra, snurra...

Allt går ut på att jag är sämst i världen. Fick en lista med kognitiva tankefällor av min psykolog. Jag ska kryssa för de som jag anser stämmer på mig själv. HA! Alla utom kanske två...?

Jag fick beröm av Mr Gym idag. Jag är duktig på att göra riktiga tankevurpor, allt för att se till att bekräfta mitt icke-värde.