Länge sedan jag skrev. Vet inte varför, saknar det ibland. Är oftast för trött. Att jobba heltid är rätt jobbigt, är fortfarande rätt känslig för att ha mycket att göra. Vilket jag glömmer bort... Sover dock bättre och bättre allt som månaderna går. Vaknar sällan i panik numera, även om det händer ibland. Finns ingen vidrigare känsla än att behöva torka av paniksvetten.
De senaste årens relationer har börjat sätta rätt stora spår. Är bitter på riktigt. Att Ari inte vågade säga till mig att hon träffat någon ny utan istället slutade svara på sms sved rätt ordentligt. Inte för att jag är ledsen över att hon går emot allt hon sagt tidigare...snarare att jag inte ens var värd ett erkännande. Det mest bisarra i det hela är att jag ger hennes mamma massage. Jag älskar min fd sväris så det är absolut inget problem...blir bara så sjukt. "Inte pratat med din dotter på 7 månader men kom du"
Daniel är som han är. Jag älskar honom och kommer alltid göra. Han är som jag, vilket betyder så otroligt mycket för mig.. Att ha någon som inte säger "du är så rak" utan bara skrattar och säger att jag är bäst för att jag är som jag är en sådan belöning.
Jag vet att mina vänner och min familj älskar mig. Så klart. Det är dock annorlunda.
Samtidigt är han inte över sitt ex. Och delvis inte vill vara det. Då funkar ingenting. Om jag ska vara helt uppriktig så tror jag att han aldrig haft den typen av känslor för mig... Utan snarare önskat att han kunde få det. På pappret är vi perfekta för varandra, vilket skapar en stor känsla av "om ändå".
Sedan har vi Micke. G a w d. Där har vi mitt riktiga misstag. Jag är ändå tacksam för hans närvaro. Jag lärde mig massor och skärpte mig på vissa punkter. Däremot så dög jag aldrig. 9 månader av att vara ett misslyckande gör under med karaktären.
Igår var jag på julfest med jobbet. Älskar vad alkohol gör med folk. Särskilt upptagna personer... Blev inte muntrare av det om jag säger så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar