Det tog slut mellan mig och F i början av november 2006.
Sedan dess har mitt liv varit en stor röra. Relationer har kommit och gått. Jag har försökt, försökt och försökt. Vissa saker har varit mitt eget fel, andra saker har blivit
mina problem genom de val jag gjort och aktivt gör.
Jag har en ganska naiv syn på kärleken har jag insett. Eller ja, en ganska naiv syn på människor och livet generellt. Jag har en grundinställning som är "behandla andra...". Ja, ni vet den där gamla klyschan.
Jag tror på livslång kärlek. Jag tror inte det är enkelt, men jag tror det kan fungera bara man pratar och är ärliga. Jag tror på trygghet. Jag tror på respekt. Jag tror på att vilja.
I söndags kom jag fram till att det jag och A har inte fungerar. Det gör ont. Fruktansvärt ont. Jag har släppt in henne, erkänt mina känslor för mig själv och vågat visa dem för henne. Hon är så otroligt fantastiskt speciell.
A är en person som syns, hörs och berör. Hon kan oroa sig för att hon framstår som högljudd och skränig, men det hon inte vet är att hon snarare sprider sin energi till alla som är i hennes närhet.
Första dejten gjorde hon mig nästan mållös genom sin uppenbarelse. Hon styrde, ställde och var den hon är. Och jag föll. Handlöst. Här var en sådan person jag alltid sökt efter.
Hon kan bli arg på mig när jag undrar hur hon mår. Jag kan förstå henne. Delvis. Det är inte kul att bli ifrågasatt de dagar man är mer tillbakadragen, tro mig jag vet. Däremot har hon en svärta som få ser. Hon vill inte visa sig i det ljuset. Det är så hon är. På gott och ont.
Jag har aldrig varit med någon som jag är så bekväm i att älska. Som jag vill dränka i kärlek, omtanke och empati.
Som jag vill visa saker för. Som jag vill stötta när det är jobbigt. Som jag vill prata med, om stort och smått.
Hon får mig att känna mig värd något. Hon fyller igen delar av de hål som finns i mig pga andras dumheter. Bara genom att vara den hon är.
Ja, det var jag som bestämde mig för att avsluta. Just för att jag vet hon behöver få slåss mot sina hjärnspöken. Inte för att jag tror hon behöver vara själv för att göra det...utan snarare för att hon måste få känna på hur det är.
När hon ler. När hon håller om mig. När hon kysser mig. När hon gnäller på mig. När hon skrattar åt mig. När hon berättar för mig. När hon lagar mat åt mig. När hon uppfostrar mig. När hon lyssnar på mig. Då smälter och krymper de svarta bitarna inom mig.
Jag vill ha henne. Något enormt. Det ska vara hon och jag. Jag blir så jävla arg över att det inte funkar så. Det är orättvist.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar