Att komma till klarhet

Fikade med C idag. Ventilerade vad som hänt med flickvännen och hon sa till slut:

"Om hon alltid söker och finner skäl till att ni ska göra slut, har ni haft någon chans från början?"

Och nej. Vi har nog inte haft det.

Jag tänkte ge henne två veckor att samla sig och lugna ner sig...men jag inser bit för bit att jag aldrig haft henne. Jag har hållit henne kvar med/mot hennes vilja för att jag trott på oss. Hon har aldrig trott på sig själv och därigenom aldrig trott på oss.

Det gör ont och det känns som om jag blivit lurad. Själva lögnen har jag skapat själv. När jag äntligen träffat någon som jag föll handlöst för blev jag så blind inför verkligheten att jag missade att enkelheten bara fanns på min sida. För henne innebar "vi" ytterligare belastning, ytterligare krav och en känsla av att bli kvävd.

Jag har aldrig ställt krav, jag har aldrig förväntat mig stordåd och jag har varit tacksam för det jag fått. Det känns så bittert och orättvist när jag tänker på hur historien om oss kommer framstå i vissa berättelser. Jag kommer vara någon kravlös needy dörrmatta.

Jag älskar henne ofantligt mycket. Tyvärr.