Historian om mig

När jag var 19 år träffade jag min första pojkvän. Jag blev tillsammans med honom för att jag trodde jag skulle känna mig normal om jag hade en pojkvän.

Det gjorde jag inte.

Jag låtsades och försökte under 2,5 år. Jag lekte vuxen och ansvarsfull. Jag älskade honom men var aldrig kär.

När det tog slut försökte jag hitta självkänsla genom ögonen på andra. Jag hade sex utan att egentligen vara sugen men det fyllde ibland lite av den tomhet jag hade inom mig.

Sedan träffade jag F. Jag blev jättekär, mycket för att han älskade mig. För den jag var. Han blev som en trygghetsdrog. Plötsligt fanns det någon som tyckte jag dög. Som jag var. Jag försvann in i en bubbla av trygghet och närhet. Jag behövde ingen annan än honom.

Den dag han lämnade mig försvann all min trygghet och jag föll. Jag tappade helt fotfästet och kastade mig ut i ett liv som cirkulerade kring sprit, fester och sex. Då träffade jag E1. Hon var 21, jättekär och jag var inte på humör. Jag avfärdade henne, mig och framför allt oss. Jag ville och kunde inte ge mig av mig själv för jag var i en spiral av självhat. Allt jag gjorde bekräftade bara min bild av mig själv. Jag tog inte ansvar i och med att jag visste att jag var ansvarslös. Jag svek eftersom jag inte var att lita på. Jag sårade eftersom jag var en elak person.

E2 ville att jag skulle se det fina hos mig. Jag gjorde aldrig det.

Parallellt med E2 och mitt "av och på"- förhållande träffade jag enbart människor som ytterligare bekräftade att jag bara dög till sex och inget annat.

Året efter att jag och E2 slutligen skildes åt började jag gå i terapi. Då fick jag insikter om hur mycket min uppväxt påverkat vem jag är och hur mycket sorg jag har inom mig. Det ironiska i det hela är att sommaren -09 är den period jag festade som mest, mitt under all terapi. Det var som att jag visste varför jag gjorde som jag gjorde men inte visste hur jag skulle sluta. Min terapeuts kommentar när jag kom tillbaka efter semestern var "dags för dig att börja andas". Jag var så hårt uppskruvad att jag inte kunde sitta still även om jag ville.

Efter sommaren började dejta DJ's ex. Han var någon jag kunde hänga upp mig på. Rolig, snäll och impulsiv.  Festandet fortsatte under hösten och in i mitt nya jobb som säljare. Hade små sammanbrott då och då men framför allt drev jag på mig själv. Jag försökte rädda DJ's ex, styra upp honom och få honom till någon jag ville ha. Till slut blev jag rasande och städade bort honom. Vet inte om ilskan var riktad mot mig själv eller mot honom egentligen.

Hade en flirt med en kund, soldaten. Inget seriöst och långvarigt men däremot något för mig att fokusera på. Ser jag tillbaka på mitt liv i det här skedet var det som om jag sökte efter någon att hänga upp mig på. Någon som gav mig ett utlopp för min energi.

Sommaren -10 träffade jag M. En person som jag idag inte riktigt vet hur jag ska förhålla mig till. Han gav mig mycket samtidigt som han sparkade ner mig i avgrundsdjupa hål. Även han var nog ett projekt. Jag skulle laga honom. Jag blev sjukskriven under vår tid tillsammans och ville ganska ofta dö. Han var inte personen som kunde hantera det om vi säger så.

Jag vet inte riktigt varför jag envisades med honom. Det var som om jag skulle bevisa något för mig själv utan att veta vad.

När det tog slut mellan oss ville jag vara själv. Jag ville slippa grubbla över någon annan. Samtidigt sjönk jag ner i självhat igen och misshandlade mig själv med hjälp av sex. Det tog bara några veckor innan jag var en passagerare på det tåget.

Min räddning blev A. Hon kom in i mitt liv precis när jag bestämt mig för att skita i allt som hette kärlek och golvade mig med just...kärlek. Hon stoppade självhatsspiralen bara genom att visa hur mycket hon uppskattade mig för den jag var. Hon reagerade och agerade på ett vis som gjorde att jag aldrig funderade eller tvekade över hennes känslor. Jag visste redan från början hur jag skulle tolka henne.

Det här året har varit jobbigt i och med hennes mående men jag har nog aldrig mått så bra i mig själv under en relation som jag gjort under den här. Jag har aldrig undrat eller tvekat över något utan allt har varit självklart och enkelt. Jag har inte haft något behov av att förändra eller rädda henne. Det har räckt med att "finnas till". Jag har känt ett stort lugn.

Nu tror jag dock att jag kanske ska försöka hålla i det lugnet även om hon inte är min längre. Det kanske är dags för mig att bara vara jag.