"Livet upphör aldrig att förvåna"

Dags att berätta för pappa om flickvännen.

Ni vet hur fånigt kär jag är. Jag vet hur töntig jag är. Jag vet hur galet stolt jag är över att ha träffat någon så jävla fantastisk som hon är.

Jag har aldrig berättat för familjen att jag är bi. Främst för att det känns så konstigt att berätta en sådan grej. Det är ju dels så himla privat men även för att mitt E1 förhållande aldrig var så stabilt att jag visste vad jag skulle säga.

Nu är jag med någon jag vill berätta om. Någon jag presentera för klanen. Någon jag verkligen tror pappa kommer gilla.

Dags att få ur sig de där stora läskiga orden.

Mamma och bror har bråkat under dagen i vanlig ordning. Dels med mig, dels med alla. Grät av besvikelse på eftermiddagen för att jag verkligen hoppades att den här julen skulle bli en glad och trevlig helg. Men nej. Den blev som alla andra jular. Bara för att JAG är lycklig betyder inte det att de är det.

Messade med flickvännen och saknade henne som en tok där jag låg i ett mörkt rum och längtade hem.

Pappa var förbi och sa att de lugnat ner sig. Frågade om jag ville ha fika men jag tackade nej. Han höll mamma borta från mig och lät mig vara.

Sen dök han upp och klappade mig på kinden och frågade om det var väldigt jobbigt.

Han började slå in paket och vi pratade lite om vad det var jag tycker är så jobbigt med bror och mor.

Jag: Pappa, vad skulle du säga om jag berättade att jag är kär i en tjej?
Pappa tittar förvånat på mig och säger: duger inte karlar?
Jag: ser det mer som att jag inte kan släppa en vettig människa i en värld av idioter.
Pappa: Ja du. Jag har redan innan inte haft svårt för två tjejer och efter att ha träffat ditt umgänge så har min horisont vidgats en del.
Jag: Vi är inte så farliga alltså?
Pappa: Precis. Två karlar däremot...*skakar lite på huvudet*
Jag: Fast du behöver ju inte vara med...
Pappa: Nej och det är ju skönt!
Jag: Men hon är så bra och vettig. Lik mig.
Pappa: Jaha! Det var redan aktuellt alltså!
Jag: Mm. Tänkte mest inviga dig.
Pappa: Då blir det inga barnbarn alltså! SÅ SYND! *ser mycket nöjd ut*
Jag: Fast det går ju att ordna...
Pappa: ja ja. MEN ÄNDÅ!
Pappa: Livet slutar aldrig att förvåna inser jag ibland.

Då var det sagt. Och den viktigaste i världen vet.

<3

Published with Blogger-droid v1.7.4