Över lag har allt gått bra. Jag har kunnat berätta det jag ville för pappa. Jag har fått trevliga julklappar. Jag har ätit god mat och jag har faktiskt fått en del pluggat.
Nackdelarna är som vanligt relationen till mamma och relationen till bror. Alltid när jag ska försöka hantera dem slutar det med att jag blir irriterad.
Till saken hör att min syster och bror alltid pikat mig för bristande uppfostran. Jag kan inte uppföra mig som de säger.
Att i det läget stå öga mot öga med min bror som uppför sig som ett riktigt arsle är sjukligt provocerande.
Mamma är inte lika irriterande längre eftersom hon inte blir lika hysterisk sedan flytten. Men i vissa fall (den här helgen att digitalboxen krånglade) så blir det som förr. Hon står och skriker åt pappa, bror skäller på henne, syster är tyst och jag går och drar täcket över huvudet.
Som ni förstår har jag uppfostrat mig själv. Förebilderna har varit lite...bristande om vi säger så. Grundtanken har varit "vad som helst men inte som mor och bror".
Flickvännen kallade mig "sjukt trevlig" häromdagen när vi diskuterade ämnet. Jag blev lite förvånad över ordvalet, men glad. Jag brukar få höra annat...
Flickvännen är en grävare. Hon vill veta vem jag är och varför jag gör som jag gör. Jävligt jobbigt kan jag säga. Iaf för någon som mig. Jag blir stressad av att inte veta vad hon vill ha.
Jag vet att det är så man kommer någon nära men jag förväntar mig aldrig att någon vill känna mig så ingående.
Hon märker av mina reaktioner och försöker lugna mig men vaknar min förvirring släpper den inte i första taget.
Det är svårt att skilja mellan nyfikenhet/omtanke och att bli ifrågasatt. Särskilt när det oftast handlat om det sista. "men varför måste du driva med människor hela tiden?" "du måste verkligen ha dålig självkänsla som säger så där" osv.
Mina försvarsinstinkter går igång av bara tanken på att jag inte duger. Och då blir jag tjurig. För jag vet vad som kommer komma, en lektion i hur jag ska vara istället.
Jag HATAR att bli missuppfattad. För då känns det som om jag misslyckats med mitt livsmål, att inte uppföra sig som mor och bror.
Jag vet att jag har vissa delar i mitt beteende som jag ärvt efter mamma. Främst ångesten och att ha känslorna utanpå. Att inte ha någon förmåga känna "rimligt".
Mitt sätt att hantera det här är att gå undan. Vara ensam och lugna ner mig. Då vet jag att jag blir som folk igen och att det jag känner är hanterligt och "normalt".
Jag har aldrig begärt saker från människor på det här planet. Inte mer än att de ska lyssna på mina förklaringar och gå om det inte passar.
I min senaste relation slogs jag som fan för att få honom att förstå mig och se mig. Allt för att få bort den här monumentala känslan av ensamhet och utanförskap. Jag ville bara att någon skulle säga att hen ville ha mig precis som jag är och att jag duger. Det behovet var i sig kommet ur all ångest jag bar på. Tyvärr valde jag någon som inte var förmögen till det jag ville ha.
(valfritt att läsa in vissa psykologiska teorier här, men att jag ville bli sedd av min pappa och mamma men aldrig blev det kan eventuellt påverka mina val att relationsobjekt)
Nu är jag med någon som vill ge det här jag vill ha i form av förståelse, närhet, trygghet och kärlek men då får jag PANIK. Jag vill varken vara något reparationsobjekt eller någon ynklig typ (dvs jag vill inte vara som mamma. Pappa har tagit hand om henne sen de träffades)
Förlåt hjärtat men du orsakar kaos. Mer än du anar. <3
Published with Blogger-droid v1.7.4
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar