Jag genuint hatar att du berättar för andra att jag är värdelös på att kommunicera. Jag blir fruktansvärt arg och sårad främst för att det är en stor jävla lögn. Vet du varför jag vet det? För jag har aldrig haft kommunikationsproblem med någon förut.
Du har själv erkänt att du har svårt att se sammanhang och koppla mönster i människors känsloliv. Du tror inte DET är ett större problem än att jag för 20:e gången måste förklara att fysisk närhet inte är lika viktigt för mig och att det känns som om du klänger på mig när du måste vara näranära i tid och otid?
Du tror inte din totala oförmåga att förstå vad ångest, depression och panikattacker är för något också kan ha en del i vår "bristande kommunikation"? Att du då hänvisade mig till mina vänner med orden "ja, de verkar ju vara så väldigt bra på att förstå, så det är väl bättre du pratar med dem"
Tyckte du någon gång jag slutade försöka förklara? Tycker du verkligen att du är ärlig mot mig och dig själv när du säger som du gör? Eller du kanske inte "vill gå vidare i livet med kunskap från relationer som varit", utan det kanske bara är en trave skitsnack du gömmer dig bakom för att ge dig själv rätt.
Jag har aldrig träffat någon som är så övertygad om sin egen briljans i relationer som du. Det var aldrig ditt fel, alltid mitt eller ditt ex. Vi var otydliga. Jag var kall. Jag gav inte bekräftelse nog. Du däremot, talar alltid klarspråk och har enbart rationella och logiska behov. "alla normala människor tycker om att kramas hela tiden"
Min personliga favorit som fortfarande gör ont är dock "ja, det är ju du som har ångest. Jag har inte ångest så då är det väl dig det är fel på"
Ska tänka på det nästa gång jag mår dåligt. Kanske får den tanken mig att "skärpa till mig"!
Published with Blogger-droid v1.7.4
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar