Igår vid tiotiden lämnade du oss rent fysiskt. Psykiskt tog vi farväl för många år sen, precis innan du började förlora vetskapen om vem jag var. Pratade med mamma om det och hon förstod att jag ville ha kvar bilden av dig som den fantastiska självständiga starka kvinna jag växte upp med.
Innan jag fortsätter måste jag erkänna en sak. Du vet när vi spelade memory? Papperskorten med vit- och blårutig baksida? Vi satt i timmar vid vårt köksbord och jag vann varje gång. Du berömde mig varje gång och berättade hur duktig jag var. Troligtvis visste du lika väl som jag att jag fuskade genom att korten var märkta, men det spelade ingen roll. Du hade alltid det tålamodet med mig. Du gav mig det finaste en vuxen kan ge. Din tid.
Du var en bullmormor. Dina dubbla kakor lever vidare via mamma. Senast förra helgen dammsög kusinern upp dem på mitt 30-årskalas. Efter 40 år är hon nästan vid målet, bara rätt färg på glasyren kvar. Däremot går dina rågkakor och din sockerkaka förlorad. Du gjorde något magiskt som mamma aldrig lyckats ta efter, till hennes stora förtret då hennes tre barn gärna påpekat det genom att säga "smakar inte som mormors!"
Du lagade ris a la malta till mig för du visste hur mycket jag älskar det. Spelade ingen roll att det var april och det hör julen till. Sådan var du.
I din frys fanns alltid glass. På sommaren stod jag barfota med ena foten på trappsteget ner i källaren och den andra på avsatsen där frysen stod för att orka få upp dörren din ålderdomliga frys. Det fina var att du aldrig gav mig regler för hur många jag fick äta. Doften av källare gör mig alltid lycklig. Då tänker jag på dig och sommaren.
Jag och Charlotta bodde veckovis hos dig. Du och jag var rätt ofta oeniga angående hur smutsiga mina fötter fick vara innan jag kröp ner mellan lakanen. Du tvingade mig många gånger ner i badkaret och skrubbade mig till skinnet sved och jag ringde upprört hem för att beklagade mig. Tyvärr gav det inget. Jag slapp inte ens undan när jag hade skrubbsår efter att ha cyklat omkull i gruset på din uppfart.
Kommer du ihåg när du, jag och Charlotta cyklade till Trostorp? Hon hade din Fez som du fått av Hans och jag något annat hemskt vi grävt fram ur din garderob. Du bara skrattade och sa att vi var tokiga. Det var aldrig något vi inte fick göra, du bara skrattade.
Ibland hittade Bertil mig och Charlotta någonstans där vi inte skulle vara. Han skällde på oss och sa att du blev orolig när vi försvann. Du sa alltid till vårt försvar "de kommer när de är hungriga"
Svänga in på din uppfart, parkera under hängbjörken och se dig sitta i hammocken var början på sommaren.
Minns du höstlovet jag var hos dig? När jag turnerade med din kör? Och farbrorn bara retades med mig? Och jag åt vaniljjätten (världens tråkigaste kakor) på diverse församlingshem och lyssnade på er. Du sjöng ofta och gärna. Tyvärr blev vår gren tondöv, pappas gener var väl för livsdugliga i det sammanhanget.
Kommer du ihåg dina döttrars överbeskyddande attityd? Som när du kallade mig feg för att jag inte vågade klättra hur som helst i körsbärsträdet och du klättrade upp istället. När jag ringde hem och sa det kommenterade inte mamma händelsen utan sa bara "kan jag få prata med mamma?" och du som svar på hennes oro bara sa "äsch". Samma sak när du cyklade in i mig och skrapade upp knäet. Gunn försökte få dig att vara mer försiktig och du bara beklagade dig över de trasiga strumpbyxorna.
Det var viktigt att vi var hela och rena. Detta gjorde att du ogillade våra avklippta jeansshorts och alltid vägrade låta mig kasta trasiga tubsockor för du skulle laga dem. Hände det någon gång att du kom längre än att du räddade dem från sopkorgen? Har inget minne av stoppade strumpor.
En annan generationsgrej var att du alltid hade efterrätt. Och handen på hjärtat mormor, frysta sura jordgubbar som tinat till hälften och som serverades med glass och grädde...det var hemskt! Bärstarkt som morfar sa. Surt och jävligt säger jag. Resten var gott. Särskilt körsbärssoppan.
Ljudet av att dörren till ditt vitrinskåp som öppnas får mig att le. Där hade du godiset, som alltid fanns i någon form. Sockerråtta som du är! Eller skåpet i köket där kakorna fanns. Alla generationer visste detta. Mer än väl. Först lär man sig gå, sen rota i mormor Karins kakskåp.
Mormor eller farmor. Därom tvista de lärda. Jag och Charlotta jämkade genom att ta halva mormor när halva farmor och bildade på så vis morfar. Som så mycket accepterade du detta med ett skratt.
När du träffade Larz informerade du oss om att han iaf kunde hälla kaffe utan att spilla. Till skillnad från pappa. Du var aldrig blyg med beröm.
Saknar dig mormor. Det kommer jag alltid göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar