Ser jag tjock ut i det här?

Jag och mr Gym börjar stora framsteg i att förstå varandra. Vi har börjat inse varför det blir fel så ofta. Dels tänker vi rätt olika i vissa sammanhang, men även att ord har olika laddning. Vi har båda väldigt svårt att förstå att det skulle kunna finnas ett annat sätt att se på orden vi säger än just det vi menar.

Igår hade vi enligt mig en väldigt intressant diskussion kring kroppsideal och hur jag ser på mig själv. Jag fick reflektera en hel del kring hur påverkad jag faktiskt är av de ideal som omger mig.

Jag har alltid varit större än tjejerna jag haft i min närhet. Inte större som i överviktig utan jag har haft mer muskler, bredare axlar osv. Kommer ihåg när vi mätte oss hos sjuksyster och alla sen pratade om sin vikt. Varken jag eller M hade vett att ljuga som jag misstänker att de andra gjorde och jag kände mig alltid tjockast i världen.

Någon gång berättade jag det för pappa och han blev så fruktansvärt förbannad och gav mig en av ytterst få rejäla utskällningar. Först ville han veta vem som sagt det och sen talade han om hur fånig jag var som tyckte det. Ok, kanske inte helt briljant föräldraskap men effektivt! Jag har aldrig någonsin riskerat att få en ätstörning eftersom jag vet att pappa skulle bli vansinnig. Detta trots mammas alla konstiga dieter och kamp mot fetma som pågått och fortfarande pågår.

Mycket av att jag har accepterat min kropp handlar främst om att simma i tonåren. Det fanns inte något att gömma sig bakom utan man fick lov att visa sig i baddräkt och dessutom se hur andra såg ut.

Jag såg ut som en pojke när jag var liten och ville inget högre än att vara just det. Tjejernas värld hade så många regler och krav jag inte alltid förstod. Det gjorde att jag ganska naturligt alltid sökt mig till relativt manliga attribut, tex kläder och frisyrer. Tyvärr, i det sammanhanget, har jag haft en kropp med bröst och höfter vilket gör att jag inte passar i den stil som tex små skatetjejer har utan jag ser mer ut som en överviktig som försöker dölja mig under stora kläder.

En period efter högstadiet insåg jag att jag ändå hade en fin kropp och började ha små tighta plagg för att "sälja in mig" hos killarna. Efter tre år där jag fick höra hur ful jag var så var det svårt att tro att mitt ansikte skulle göra mig attraktiv. Samtidigt lekte jag med könsroller och kunde ibland vara väldigt maskulin mest för att jag fann det underhållande att förvirra människor och att killarna lättare accepterade mig som "en i gänget".

Mr Gym pratar gärna om att jag har en kvinnlig kropp, att det är fint med mina former och att en tjej ska se ut som jag gör. Varje gång han säger det måste jag aktivt tänka "han säger inte att jag är tjock, han säger att jag är snygg"

I min värld och även många andras är kurvig en snäll omskrivning av tjock. Att former utgörs av fett och fett är något dåligt. Vi har lärt oss att feta människor saknar kontroll och är lata. En "duktig" tjej är någon som ser till att hon är "tight", dvs är smal.
Jag vill bli starkare. Och jag har en kropp som är byggd för det. Jag har dock fått frågan "är du inte rädd att bli stor?". Återigen, stor = tjock och i det här fallet även "okvinnlig".

Samma sak när det handlar om vikt, vilket numera handlar om ett mått på hur läget är mer än kontroll/ätstörning. Frågar någon säger jag vad jag väger så får jag ofta höra "jamen det är ju för att du har mycket muskler", dvs min vikt ska ursäktas och förklaras vilket ger iaf mig signaler om att den inte är ok.

Mr Gym frågade om jag blivit gladare om någon liknade mig vid en prepubertal 13-årig pojke istället. Och självklart hade det också varit fel vilket också visar hur illa det faktiskt är. Att som tjej ha ett ideal som är extremt begränsat, du kan nästan på mililitern säga hur kroppen "borde" se ut samtidigt som du aldrig någonsin kommer vara nöjd och känna att du når fram eftersom det är just ett ideal och aldrig handlar om en mänsklig kropp som inte blivit opererad.