Halo

You wear guilt

Like shackles on your feet

Like a halo in reverse


I can feel

The discomfort in your seat

And in your head it's worse


There's a pain

A famine in your heart

An aching to be free




Någon tycker om mig. På riktigt. Insida och ut. Finare än finast. Och det ger mig sådan ångest. För det han ser är inte det jag ser. Där han ser fint, ser jag dåligt. Blir att jag känner mig som en låtsasfigur som bara finns i hans hjärna. Att en dag kommer han se det där jag ser. Det värdelösa, dåliga, skadade och förstörda. Det alla berättat för mig är det som finns där.


Borde det inte falla sig mer naturligt att kunna ta till sig fina saker, än som jag, bara höra det svarta...?