E2 rusade hem mitt under "Fotbollsfruar" igår för att spy. Stackarn. Jag trodde hon fått vinterkräkis och blev lite nervös, för jag har verkligen verkligen inte tid att bli sjuk.
Idag verkar hon dock må bra så det var nog bara pizzan som ville lufta sig lite.
Det här påminner mig dock om den gången jag hade magsjuka senast. Måste vara november 2004. Precis träffat F, nere i Stockholm på besök och min mamma ber mig hoppa in extra på hennes jobb för det är kaos. Alla spyr. Jag konsulterar min far angående inkubationstid, för jag ska ju ta tåget hem på kvällen och han lugnar mig med orden:
"Inga problem, det tar ju 24 h att bli sjuk"
Jag hoppar in, första besöket är hos min älsklingstant. Jag öppnar dörren, ropar "heeej", hon tittar upp med ett leende och sen är det dags för kräkorgie. Humor. Alla lekte Linda Blair. Helt sjukt.
Efter jobbet åker jag in till stan för att träffa F. Han lagar middag medan jag mest känner mig åksjuk. Till historien hör för övrigt att F har den där genen som gör att han inte blir magsjuk. Han har alltså typ enbart spytt på fyllan och sådana grejer...HAT!
Jag får sällskap till stationen, han köper cola och undrar om jag inte ska stanna i Stockholm. Problemet är att jag måste hem, jag har en tenta på tisdag och har i vanlig ordning inte pluggat.
Väl på tåget kommer jag till Uppsala innan jag börjar leka Linda Blair själv och roar mig med att försöka få mina tarmar att hamna i SJs mysiga toastol. Jag vill bara dö. På riktigt. Var tionde minut vinglar jag väg in på det skabbigaste jag vet. Tågtoalett.
Bredvid mig sitter en kvinna som börjar beklaga sig över att hon känner sig åksjuk, vilket hon aldrig blir. Jag tänker: "MUHAHAHAHAHA. Snart vill du också dö" När man är i det stadiet greppar man allt som få en att må lite bättre.
Väl fram i Sundsvall har läget börjat lugna ner sig lite. Jag ringer hem och ska skälla ut pappa angående de beryktade 24 timmarna, varpå han säger:
"Oj, hehehehe, jag hade visst fel"
Cp
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar