Bränt barn skyr elden

Idag gjorde jag något som jag inte borde göra. Jag frågade något som jag inte ville höra svaret på. Skälet till att jag gör det är väl egentligen en nyfikenhet över hur människor ser mig. Den nyfikenheten kommer egentligen ur ett kontrollbehov, för då vet jag var jag har motparten. Jag kan agera och skydda mina insatser.

Problemet är att jag fick "image"-diskussionen på halsen. Det vill säga den som berättar för mig att jag är en osäker människa som har en kaxig attityd utåt för att dölja mina svagheter.

Jag hatar den. Över allting annat. Jag blir så jävla ledsen av den.

Den berättar för mig att jag inte duger som jag är. Den berättar för mig att jag är provokativ och rebellisk som en trotsig tonåring, allt för att bli sedd. Allt för att vara någon.

Min attityd är reslutatet av många saker, delvis ett utanförskap jag haft sen jag var jätteliten, delvis det faktum att det är personlighetstyp min familj har. Idag har det blivit en del av mig som jag känner mig helt OK med. Jag vet att jag tar den för långt i vissa sammanhang, ibland beroende på brister i min sociala kompetens, ibland ogenomtänkta beslut.

Jag syns och hörs. Skulle det försvinna skulle jag nog få en jättekris i och med att min självbild och identitet skulle förändras men vissa dagar vill jag inget högre. Tror det är som kändiskap, väldigt kluvet. Det blir tomt utan men det är tungt att leva med det.

Min psykolog och jag pratade en hel del om hur jag ska förhålla mig till uppmärksamheten jag väcker, självvald eller ej. Många anser mig vara trasig och "fel" och vill förändra mig, forma om mig till att bli som man ska. Det kan göra galet ont att få det påpekat. Särskilt när man slagits för sin rätt att finnas till större delen av livet.

Jag är inget offer. Jag vet att det här blir en bu- the fucking- hu- diskussion på vissa plan. Om jag bara lär mig hålla käften slipper jag ju diskussionerna, eller hur? Den som ger sig in i leken får leken tåla. Jag köper det men vissa dagar orkar jag inte borsta av mig och gå vidare. Vissa dagar vill jag bara vara OK som jag är. Jag har mina störiga sidor som mina vänner avskyr men samtidigt är det bara en liten del av hela mig.

Jag vill verkligen inte hänvisa till min uppväxt, jag tycker jag förlorat den rätten som vuxen. Mina val är numera mina och jag kan inte skylla den jag är på någon annan. Däremot är det som är viktigt för mig ett resultat av uppväxten, det kan jag inte bortse ifrån. Där finns punkten "jag är OK" med. Ingen ska ge sig rätten att få mig att tycka annorlunda om den jag är. Ja jag har brister och svagheter, men jag är fan jävligt bra ändå. Jag är rätt imponerad över att jag blivit så bra som jag blivit. Förutsättningarna fanns inte direkt men genom att haft turen att träffa människor som trott på mig har jag kommit dit jag är idag.