Har ni ett hem?

Jag har väldigt svårt att leva i nuet. (Ja vem har inte det egentligen? "du är unik som alla andra" för att säga något som jag brukar få höra i det här läget)

En sak jag märker det här på är att jag aldrig har något hem. Jag är alltid på väg någonstans. Nu bor jag i en etta och det vore fånigt att föreställa sig att bo kvar här tills jag är 80 år. (F hade iof teorier om att jag skulle kräva en hiss upp till min loftsäng av hemtjänsten, men det handlade nog mest om att han är vrång.) Fast jag ser alltid framåt, var jag än bor men även med vem.

Pappa och mamma ska sälja barndomshemmet i vår är det tänkt. Jag känner egentligen ingen som helst sorg över det. Jag hatar min hembygd på så många plan och det har kommit att färga huset också. Jag läser böcker som beskriver känslan av att komma hem, men jag förstår den inte. Jag har inget hem, jag har en plats där jag kan låsa om mig.

E1 brukar prata om känslan hon kan få när hon träffar vissa människor, "det är som att komma hem". Att utan den känner hon sig trasig. Jag kan förstå den när hon beskriver hur hon mår och känner av den men jag har nog aldrig upplevt den.

Eftersom jag alltid är på väg någonstans gör det aldrig ont på riktigt att förlora någon. Det lämnar sår jag inte känner. Det är som att skära sig, se såret men tänka att det redan hunnit läka eftersom jag mentalt befinner mig allt från ett par dagar till år framåt i tiden. Sen en dag kommer alla sårs smärta fram och gör en mental pungspark och jag går ner för räkning.

Varför är vi så dåliga på att bromsa, bara vara och må bra? Som A sa igår: "varför känna harmoni när vi kan bygga hjärnspöken"