är att tappa språket. Att tappa förmågan att förklara hur jag faktiskt känner.
Den här oväntade arbetslösheten är egentligen inget problem, jag vet att det löser sig. Jag känner många väldigt bra människor som tycker om den jag är och det jag kan. Problemet är bara att jag inte kan handskas med motgångar i det skedet jag är.
Har ska jag förklara att all min energi går åt till att inte gå och lägga mig? Att all min fokus ligger på att inte stänga av telefonen och dra täcket över huvudet? Att prata, se glad ut, lyssna och förstå kräver enormt av mig. Det gör att jag låter kort i tonen, negativ och grinig. Jag vill inte vara så men det är så.
Det kanske är att vara mänsklig, men jag tycker inte om att förklara sådant. Jag vill bara vara. Förklara kan jag göra någon annan gång. Frågan är om jag verkligen ska begära det av min omgivning.
jamen.. så är det nog för oss flesta. Ibland kan man tackla vilka motgångar som helst och andra gånger kan man börja störtböla och tycka allt är hopplöst för man missade finalen i Top Model.
SvaraRaderaTror det har att göra med dagsform.. ibland med pms.. och ibland har man bara inte lust att alltid vara duktig och stark och klara allt. Ibland behöver man också bara tycka synd om sig själv. Krypa ner under täcket, kolla på Dirty Dancing, störtböla och äta godis och sova.
Och riktiga vänner har förståelse för sånt och skräms inte bort så lätt. De kan vara hur jävla ittiterande som helst och vilja peppa och klappa och tvinga en ut ur ens pyjamas och blända en med solsken. Och helt plötsligt slutar det att vara irriterande och det är väl ett tecken på att nu är det lite bättre.. Eller.. det beror nog på vänskapen.. en del bygger ju på att ïrriterande ;)
PUSS!
/J
Ja jag antar det. Är bara så dålig på det här med känslor...Svärt att öva sig i att "göra rätt" när jag inte riktigt vet vad det rätta är.
SvaraRaderaTycker om dig, trots att du är irriterande.