Nattångest

Jag är lite paradoxal har jag insett.

Jag tycker om väldigt mycket om sidor hos mig själv och min självbild är rätt balanserad och positiv. Problemet är min bild av hur andra ser mig.

Jag har liksom aldrig fått känna att jag är OK som jag är. Jag har alltid fått lära mig att jag inte är OK som jag är. Det började vid sju års ålder och har väl pågått sedan dess. De senaste åren har det varit enklare, dels för att jag inte tar åt mig och lyssnar på samma vis men även för att mina "extrema" sidor är mer nedtonade. Jag har vuxit upp och har inte samma "slå alla jävlar på käften"-attityd.

Det här gör att jag förutsätter att ingen gillar mig "på riktigt", att det är lätt att välja bort mig. Jag är ingen bekräftelsehora på det viset, eller ja det är jag väl. Men får jag ingen bekräftelse förutsätter jag att det beror på det vanliga, samt att jag är ugly och accepterar det.

Jag tror inte att en massa bekräftelse är vad jag behöver heller, den tror jag inte på iaf. Ska försöka vara snällar emot mig själv. Jag har trots allt världens bästa vänner.

Tack F för att du orkar med mitt gnäll.