Hjärnspöken

Kontroll är det viktigaste för mig. Det är egentligen ointressant för mig att styra händelseförlopp. Jag vill bara veta vad som kommer ske.

Jag avskyr att vänta och se. Det skapar kaos i huvudet. För att kunna slappna av måste jag veta. Veta vad någon tycker och tänker. Då kan jag parera mina egna känslor.

Det här styr alla mina relationer till människor. Sorgligt egentligen men det kommer från ett liv där jag alltid är utanför. Kommer angrepp från egen front, dvs någon jag känner och litar på blir konsekvenserna förrödande och jag väljer att utesluta den individen ur mitt liv.

Problemet är att det sällan handlar om angrepp utan andra individers idéer om mig. En lite mer balanserad individ säger ifrån. Jag lyssnar, blir sårad och vänder ryggen till. Jag vinner aldrig i de lägena men jag har svårt att hitta en annan taktik.

Min grundtes är att det är mitt fel. Jag duger aldrig riktigt som jag är. Jag måste anpassa mig för att inte kränka andra. Ser jag det utifrån förstår även jag hur vrickat det är men det går så enormt per automatik. Fel kommentar i fel situation och jag försvinner mentalt bort från den personen.

Många ser mig troligtvis som en person som alltid käftar emot, men det är alltid om saker som ligger bortom mig. Handlar det om mig slocknar glöden och tröttheten kommer. En trötthet som kommer från ett liv av att aldrig få vara som andra, att alltid få veta hur jag är ur andras ögon.

Jag tror inte alla förstår hur jag slåss med mig själv många dagar, dagar då jag inte orkar prata utan bara vill vara ensam för att tygla ångesten. Få kontroll över ilskan och försöka förstå att jag är bra som jag är.

Just idag är en sådan dag. Egentligen utan anledning men huvudet har saker för sig jag inte kan kontrollera.