Egoism och behov

Var går egentligen gränsen för vad man kan begära av en annan människa?

Jag har tänkt en del på det idag, efter ett samtal med flickvännen.

Hon är av den åsikten att hon inte kan sätta sina egna behov främst och fortfarande vara kvar i vår relation. Hon upplever det som om hon är egoistisk.

Är hon verkligen det?

 Som jag ser det visar hon sina behov, vilket snarare fördjupar relationen än ger en maktförskjutning. Hon vågar berätta att hon mår så pass dåligt just nu att hon inte klarar av att vara den "goda" flickvännen. Att berätta om de mörka känslorna och tankarna, kan det vara egoistiskt? Finns det en gräns för ärlighet i en relation på det planet?

Kärleken till mig är oförändrad, däremot är förmågan att ge och ta emot kärlek begränsad/obefintlig. 

Självklart förstår jag att hon ser det som en egoistisk gärning om hon känner så och samtidigt begär att jag ska stanna i relationen. Hon måste förhålla sig till sitt samvete, eftersom det här är ett big no no att inte uppskatta sin partner.

Men är det inte min känsla inför hennes begäran som definierar huruvida det är en självisk begäran eller ej? Jag ges valet att stanna och hoppas känslan går över för hennes del eller lämna henne för att inte riskera något. Jag vet om riskerna helt enkelt.

Jag väljer att inte se det som egoistiskt. För jag tror på oss. Varför vet jag inte riktigt, men jag har haft den känslan sen första kvällen. Det här är hon jag ska vara med och jag skiter i vad omständigheterna skapar för hinder just nu. Vi har ett helt liv att kompensera med.