Det var då ett jävla bölande

Pratade med A idag om min frustration gällande mitt känsloliv.

Vi pratar, eller ja. Jag pratar. Jag har ett behov av att ventilera mig och hon är bra på att lyssna.

Vi har gjort en deal som innebär att vi pratar med varandra men vi ska inte träffas. Skulle jag ha henne i närheten skulle jag inte kunna släppa henne. Been down that road before. Känslorna går tyvärr inte att stänga av, även om jag hade önskat.

Åter till ämnet.

Just nu är mitt huvud som en malström. Jag kämpar med att känna mina känslor och jag har inte en jävla aning om vad jag håller på med. Tar fram min känslokarta och försöker sortera begreppen men jag känner mig som en aspie som ska lära mig le.

A har en teori som utgår från att jag inte respekterar mig själv och inte ger mig beröm för allt jag är. Istället sätter jag orimliga stenhårda krav på mig själv. Fast just nu tror jag det är ett sekundärt problem. Jag har blivit mycket mycket bättre på att se mina bra sidor och acceptera att jag alltid kommer synas/höras.

Däremot det här med att veta vad jag känner. Teorier har jag självklart.
Det här är känslor som BORDE vara aktuella:

1. Ledsen
2. Sorg
3. Maktlöshet
4. Vanmakt
5. Bitterhet
6. Ilska
7. Misstro
8. Hopplöshet
9. Svartsjuka
10. Ensamhet

 Jag tycker det är rimligt att jag är ledsen, känner sorg, maktlöshet, vanmakt och bitterhet över situationen. Typ "vem fan har jag retat upp så illa att jag aldrig synkar min partners känslor!?"

Sedan kommer de komplexa känslorna som är mer irrationella och mer grundade i hjärnspöken. Ilskan mot A för att hon inte "skärper sig och biter ihop. Inse vi har det bra tillsammans. Snyt dig". Misstro som i "ja, fast handlar inte det här egentligen om att hon inte är kär i mig snarare än något annat?"

Hopplösheten i att återigen avsluta en relation. "Jag kommer aaaaldrig hitta någon att hålla i handen". Svartsjukan mot personer som kommer få ha A nära och den där personen som kanske kommer få ta den plats jag anser vara min.

Slutligen ensamheten. Den är nog den känsla jag är mest välbekant med. Nu när jag fått kontakt med en gammal gymnasiekompis har vi pratat en del om min upplevelse av gymnasiet och känslor jag hade då. Om jag kände mig hemma någonstans och mitt självklara svar var "nej, det gör jag aldrig".

Det är nog det svåraste med det här uppbrottet. Att jag fått känslan av "min människa på jorden" och insett vad det är jag vill ha...och sen snubbla på mållinjen.