Faktiskt.
Måste påminna mig om det ibland.
Har haft svackor de senaste dagarna. Varit ledsen och arg utan att förstå varför.
Mycket av min terapi har handlat om att lära mig förstå mina egna känslor. Problemet med det är att jag inte vet vilka känslor jag har. Allt är som en sörja där jag antingen är ledsen eller förbannad. Ja om jag inte är glad och nöjd förstås.
I skottlinjen för detta hamnar flickvännen. Inte helt obekant för er som följt mig genom åren. Den gången jag blir utåtagerande är när jag har en partner. De får ta ALLT. Men jag vill inte göra så mot henne. Hon är den jag vill vara med så jag måste verkligen komma på vad det är som gör att det blir så.
Funderade lite igår och idag. Vet inte riktigt om jag kommer på något men jag tror det handlar om att våga behöva och våga säga vilka behoven är.
Scenario 1
Flickvän avbokar i sista stund för hon måste hjälpa en kompis.
Jag mentalt = MEN NEEEEEEEEJ JAG VILL JU VARA MED DIG DUMMA DUMMA DU!!!! *ligger på marken, sparkar och skriker*
Jag verbalt och rationellt = Ah, sådant händer. Hoppas vi kan ses snart!
Scenario 2
Klasskompis glömmer bort att vi skulle plugga ihop.
Jag mentalt = MEN FÖR I HELVETE HUR JÄVLA SVÅRT SKA DET VARA!?!?!
Jag verbalt och rationellt = Ah, ingen fara. Jag pluggade själv.
Sen finns det väl triljoner scenarion som är likvärdiga. Självklart ska känslor och reaktioner sållas genom ett skikt av rationalitet också. Jag menar, jag förstår att folk glömmer bort och att planer ändras men det är som att mina känslor vägrar acceptera det.
Känslorna jobbar mer med "Fuck you. Alla hatar dig. Och du luktar illa"
Hur får jag känslorna att acceptera det jag rationellt sett förstår?
Jag har börjat öva mig på det där med att vara ärlig med mina känslor. Men lite nedtonat. Om någon ex bokar av så behåller jag den rationella tonen men säger att jag blir besviken eller vad det nu är för känsla som jag får.
SvaraRaderaJag tycker det har funkat i de tillfällen jag har gjort det och det har inte blivit jobbigt efterspel. Man får ut känslan ur kroppen, utan drama. D
Ja, jag har kommit fram till att det är så jag borde göra. Det känns bara stort och läskigt att sätta ner foten (om även lugnt och stilla) när jag alltid tidigare tvinga mig att låta saker bara passera.
SvaraRaderaInte för att de har passerat. Men jag har lurat mig själv att tro det iaf.