Att balansera

Var hemma hos min fd kollega igår. Vi drack fantastiskt fint vin och diskuterade relationer, våra styrkor, våra svagheter och vår förmåga att veta vad vi känner.

Jag har lovat mig själv att verkligen försöka erkänna för mig själv vad jag känner. I stort och i smått. Vilket är skitsvårt. Jag har så länge jag varit medveten haft en speciell strategi för att hantera känslor jag inte förstått/orkat med/accepterat. Tänk dig att du sväljer känsla. Verkligen sväljer. Som en tugga mat. Då upphör du känna.. Sedan öppnar du en dörr, stoppar in känslan och stänger dörren. Nu finns den inte längre.

Senaste veckorna har min älskade tjej mått skitdåligt. De gånger vi tänkt ses har ofta blivit inställda på grund av att hon helt enkelt inte orkat.

Som jag skrev tidigare så blir detta en kamp mellan mitt rationella jag som säger "hon mår jättedåligt, klart hon inte ska behöva släpa sig ut" och mitt emotionella jag "men jag vill vara med henne jämt, varför vill hon inte vara med mig?"

Mycket processande har pågått. Jag har kommit fram till följande små steg:
* Jag är en hönsmamma när det gäller de som står mig närmast. När det gäller flickvännen är det dock ÄNNU värre. Jag och DJ skämtade om det idag och fann vissa likheter på det dramatiska planet. Får vi inte tag på vår partner under vissa omständigheter "vet" vi att det troligen handlar om mord, överfall, fängelse, sjukdom osv.

Jag har liksom inte förstått hur hönsig jag är eftersom det är en egenskap mamma besitter. Alltså är det en dålig egenskap som ska arbetas bort. Utöver det hade jag en enorm fantasi som barn och skrämde allt som oftast upp mig själv, vilket troligen gjorde att jag av ren överlevnadsinstinkt kopplade ur systemet för att inte ge mig själv en stroke innan 10- årsålder.

* Jag har ett enormt bekräftelsebehov. Jag är livrädd att hon ska lämna mig. Varje tecken jag får på att hon börjar tröttna sätter igång en negativ känslospiral där allt bara snurrar snabbare och snabbare. Sen att hon inte alls har börjat tröttna utan bara mår dåligt förstår mitt rationella jag, men det emotionella ser det hon vill se.

* I en relation där båda parterna står på instabil grund krävs det fingertoppskänsla. Jag är en drömmare, jag vill måla upp bilder av framtiden med stora dramatiska drag. Alltid varit sådan. Jag lever hellre i ett fluffigt moln än ägnar mig åt diskbänksrealism. Flickvännen är dels orolig att jag ska bli besviken för att hon just nu inte orkar drömma men även att jag ska tvinga med henne i mina drömmar.

Hur gör man i det läget? Vem har rätt? Har jag rätt att förvänta mig att hon ska orka lyssna på mina visioner om en bilsemester i USA, eller är det hennes önskan om att inte prata om större äventyr än shoppingturen på Hemköp som ska få bestämma nivån?

Jag tror att hemligheten som vanligt ligger i att kunna prata om det. Jag måste visa att jag förstår hennes känslor, samtidigt som hon måste visa förståelse för mina behov.

Att jag börjar må bra och har energi är inget dåligt. För någon av oss. Att hon inte orkar lika mycket som jag är bara bra för mig. Jag behöver lära mig att växla ner och inte dundra in i nya projekt hela tiden. (även om jag ÄLSKAR att göra det...så kanske flickvännen har en poäng i att jag behöver ägna mig åt kontemplation emellanåt.)