Vem är du och varför gör du som du gör? Vet du det? Undrar du över det?
Jag har blivit bättre och bättre på att tänka i sådana banor. Att bryta ihop, falla ner i ett djupt hål av ångest och ensamhet och vägen tillbaka tror jag är det bästa som hänt mig.
Vägen hit har varit ett helvete. Många gånger har jag önskat att få slippa mitt liv, bara lägga mig ner och aldrig öppna ögonen igen. Känslan kan beskrivas som att stå mitt i en rasande storm utan att veta var man är eller var man ska.
Jag var livrädd för medicinen. Dels biverkningarna, där bland annat mer ångest är en av de mest fasade men även för att förlora mig själv.
Hela mitt liv har handlat om att få duga. Slippa få höra hur konstig jag är, hur fel jag är, hur jag borde skärpa mig...att börja äta medicin var som att ge alla rätt. Att det var jag som behövde styras upp och ordnas in i en mall.
Medicinen blev mitt sista val i en tid där jag började tappa kraft. Det var det eller att ge upp.
Tabletterna ger mig ett lugn, en trygghet och en möjlighet att orka bearbeta, fundera och hantera mig själv. Jag har nog aldrig mått så bra i mig själv som jag gör nu.
Pratade med min läkare om det. Vi är eniga om att försöka trappa ner om ett år, att medicinen bara är en krycka ut ur mardrömmen men samtidigt har jag ingen brådska. Jag behöver pausen och lugnet. Jag gör en distans till mig själv utan att vara avtrubbad.
Mitt i detta finns kärleken. Den vackra, osjälviska och ärliga kärleken. Som får mig hög och trygg på samma gång.
Hon är en gåva och en tillgång. Vacker, klok, inkännande och min like. Hon kommer från samma men ändå en annorlunda plats. Hon förstår och hon ser. Hon accepterar samtidigt som hon ifrågasätter.
Med hennes armar om mig och hennes näsa i min nackgrop vet jag att allt är fantastiskt och kommer fortsätta vara det.
Livet ska vara fantastiskt.
<3
SvaraRadera