Vänskap

Jag har många vänner och bekanta. Dvs allt från de jag kan ringa klockan fyra på morgonen för att be om hjälp, till de jag bara träffar på gemensamma vänners kalas.

Jag börjar inse att jag har en begränsad mängd energi.

Jag har insett att jag måste börja sålla mellan alla dessa människor och bestämma vilka som ger mer energi än de tar. Vilka som ser vem jag är och uppskattar den personen. Lämna de som lever i det förflutna och inte kan acceptera att jag gjort en jäkla förändring de senaste 3 åren.

Det är egentligen inget personligt utan snarare en prioriteringsfråga. De som förtjänar min energi är också de som ska få mest av den.

Jag är genuint jättetrött på att vara den som styr upp grejer. Det tär på mig att aldrig få frågor om biobesök, häng, middagar, promenader osv från vissa i min direkta närhet. Det får mig att känna mig oviktig och som den där lilla ensamma tjejen jag var i lågstadiet, där jag försökte köpa vänner genom godismutor.

X: Vi borde hitta på något!
Y: Ja, jag är ledig på onsdag!
X: Grymt då hörs vi.

och onsdag kommer och onsdag passerar. Visst, Y skulle kunna ordna något...men är det verkligen alltid Ys jobb?

För mig är det där nonchalant och respektlöst. Det visar på att jag är en i mängden och förtjänar inget mer än klyschiga uttalanden som i verkligheten inte betyder något.

Ni som faktiskt hör av er och styr upp grejer, ni vet vilka ni är. Vissa av er har tom småbarn och lyckas trots detta ha energi över till mig.

I framtiden kommer jag enbart rikta min energi mot människor som ger lika mycket tillbaka.

Känner du dig träffad kanske du ska fundera över om vår vänskap är något som ger dig något eller om det är bäst för oss att gå vidare åt varsitt håll? Gamla meriter är ingen bra grund för närhet tror jag.